Frankrike röstar fram upprustning

Frankrikes nationalförsamling godkände den 1 juli en reviderad militär planeringslag, LPM, med 375 röster mot 113. Lagen lägger försvarsutgifterna på en bana från 47,2 miljarder euro 2024 till 75,7 miljarder euro 2030 (Sénat, Le Monde). Totalt handlar det om omkring 436 miljarder euro över sju år, upp från en tidigare plan på 413 miljarder (Arab News/AFP). För EU:s enda kärnvapenmakt är det ett åtagande som kommande regeringar kommer att mätas mot. Men en planeringslag är en riktning, inte en garanti. Pengarna måste fortfarande frigöras i årliga budgetar, försvarsdepartementet måste skriva kontrakt, industrin måste leverera och försvaret måste omvandla materielen till faktisk beredskap. För Europa är den kedjan viktigare än själva omröstningen.

Från löften till produktionslinjer

Den europeiska försvarsdebatten har lämnat de rena utgiftslöftena bakom sig. Natoallierade rör sig nu mot ett riktmärke på 3,5 procent av BNP för kärnförsvar senast 2035 (NATO). Frankrikes bana når inte dit. Avståndet blir mer kännbart när Ryssland rustar upp, USA:s säkerhetsåtagande framstår som mer villkorat och Natos krav på beredskap skärps.

Den svårare frågan är om budgetar kan omvandlas till robotar, drönare och övade förband. Krisen i FCAS/SCAF, det fransk-tysk-spanska programmet för ett sjätte generationens stridsflyg, visar vad som händer när pengar finns men styrningen inte fungerar. Tysklands försvarsminister Boris Pistorius har sagt att programmet var "politiskt illa upplagt", eftersom parterna aldrig löste vem som skulle få industrijobben och vem som skulle kontrollera flygplansdesignen (FAZ). Berlin bygger redan ett alternativt stridsflygspår med Airbus och sju partnerföretag (Deutschlandfunk).

Relationen mellan Frankrike och Italien visar motsatsen. Vid det 36:e bilaterala toppmötet enades länderna om en försvarsfärdplan för 2026–2031, med SAMP/T-luftförsvar, Asterrobotar och en gemensam interceptor mot hypersoniska hot (French Diplomacy). Samarbetet fungerar där företagen redan är sammanflätade och där industriellt förtroende kommer före den politiska uppgörelsen.

Vad östra flanken behöver

För Polen och Rumänien är prövningen konkret: leder franska försvarspengar till utrustning som deras styrkor faktiskt kan använda? Polen har i huvudsak köpt från andra leverantörer: amerikanskt luftförsvar, svenska ubåtar och sydkoreanska stridsvagnar (Polish Ministry of Defence, Money.pl). Warszawa premierar leverantörer som kan leverera snabbt och bygga lokalt. Frankrike har ännu inte tagit den rollen.

Rumänien ger Paris ett bättre utgångsläge. Frankrike leder Natos multinationella stridsgrupp i Cincu, vilket betyder att franska trupper och kommandostrukturer ingår i Rumäniens första linje av allierat försvar (NATO). Rumänska bedömare ser närvaron som ett sätt att minska beroendet av amerikanska politiska cykler (Adevărul). Men även där gäller de avgörande frågorna ammunitionslager, underhåll och beredskap snarare än stora totalsiffror.

Notan bakom notan

Frankrikes revisionsdomstol, Cour des comptes, som granskar den offentliga ekonomin, rapporterade ett budgetunderskott på 5,1 procent av BNP 2025 och en statsskuld på 115,7 procent av BNP. Myndigheten varnade för att landet saknar en trovärdig plan för att finansiera åtaganden efter 2026 (Cour des comptes). Räntekostnaderna på statsskulden steg med 37 procent under första kvartalet 2026 (Le Monde). Försvarsminister Catherine Vautrin säger att 8,5 miljarder euro extra går till ammunition, men först när kontrakten är tecknade går det att se om pengarna också blir fyllda lager (Le Figaro).

Frankrike har röstat fram en betydande grund för europeisk försvarsefterfrågan. Om den efterfrågan blir avskräckning avgörs av nästa led: årliga budgetar som frigör medlen, kontrakt med fabriker som kan leverera och utrustning som når förband med utbildning att använda den. Planeringslagen öppnar vägen. Leveranskedjan avgör om Europas östra allierade får vad de behöver innan årtiondet är slut.