Franska statens skuldkostnader når 17-årshögsta efter oljeblockad i Mellanöstern

Räntan på franska statsobligationer steg i mitten av maj till 3,97 %, den högsta nivån sedan 2009. Tyska statsobligationer nådde 3,18 %, vilket inte har setts sedan 2011. Den omedelbara orsaken är oljepriset, som pressades upp mot 109 dollar fatet efter blockaden av Hormuzsundet, där omkring en femtedel av världens råoljehandel normalt passerar. Men ränterycket visar också något som redan fanns där: Europa försöker rusta upp med lånade pengar samtidigt som priset på lånen stiger.

Från oljepris till obligationsränta

Vägen från en störning i oljeflödet till dyrare statlig upplåning går via inflationsförväntningarna. När energin blir dyrare stiger den breda inflationen, alltså måttet som även fångar volatila priser på bränsle och livsmedel. I USA steg konsumentpriserna till 3,8 % i april, drivet av en energiprisuppgång på 17,9 %. Det drog upp räntan på amerikanska tioåriga statsobligationer över 4,44 %, och obligationsmarknaderna globalt följde efter.

I Europa prissätter marknaden nu en 87-procentig sannolikhet för att ECB, Europeiska centralbanken, höjer räntan i juni. När styrräntan väntas bli högre stiger också räntorna på statspapper. ECB pekar på löptidspremien, den extra ersättning investerare kräver för att hålla långa obligationer när osäkerheten ökar, som den viktigaste drivkraften bakom uppgången i långa räntor. Före krisen låg de långsiktiga inflationsförväntningarna fortfarande nära 2 %. Marknaden har inte övergett tron på ECB:s inflationsmål. Den kräver högre betalt för risken.

Frankrike: global chock möter nationell svaghet

Alla euroländer får nu betala mer för att låna. Frankrike har ett större problem än de flesta: den globala räntechocken läggs ovanpå en inhemsk politisk riskpremie. Skillnaden mellan franska och tyska statsobligationer har vidgats till omkring 85 punkter, alltså 0,85 procentenheter, jämfört med ett historiskt genomsnitt på 53 punkter före den politiska krisen 2024.

Frankrikes räntekostnader steg 37 % under första kvartalet 2026, till över 6 miljarder euro. För helåret räknar statskassan med 59,3 miljarder euro i skuldtjänst, vilket nu överstiger utbildningsbudgeten. Räntebetalningarna har därmed blivit en av statens tyngsta utgiftsposter.

Den tydligaste marknadssignalen kommer i jämförelsen med Italien. Frankrike och Italien lånar nu till nästan samma ränta; skillnaden mellan deras obligationer föll i fjol somras till bara 5,5 punkter. Den gamla rangordningen, där Frankrike sågs som säkert och Italien som riskfyllt, har brutits upp. ECB beskriver själv Italien som ett "positivt undantag" tack vare Roms finanspolitiska disciplin, samtidigt som splittringen i Paris pressar förtroendet.

Vapen och budgetmatematik

I detta läge driver Nato på för att medlemsländerna ska lägga 5 % av BNP på försvaret till 2035. Frankrike ligger i dag på 2,4 %. Att stänga gapet skulle kräva ytterligare cirka 75 miljarder euro per år, samtidigt som regeringen nyligen beslutade om 6 miljarder euro i besparingar för att möta högre räntekostnader. Pengarna till upprustning och pengarna till skuldräntor tas ur samma allt trängre budgetutrymme.

Frankrike är inte ensamt. Spaniens finanspolitiska övervakningsmyndighet AIReF varnade för att Madrid behöver anpassningar på 15 miljarder euro till 2028 för att följa EU:s budgetregler. Polen lägger redan 4,8 % av BNP på försvaret, mest i Nato, men 37 % finansieras med lån. Tysklands nya infrastrukturfond på 500 miljarder euro, ovanpå obegränsad försvarsupplåning, har fått ekonomer att varna för brott mot EU:s finanspolitiska regler.

ECB sammanträder den 11 juni. Christine Lagarde har beskrivit läget som en "layer cake of shocks", där varje störning för sig kan hanteras men kombinationen är ovanlig. Att möta en oljedriven inflationschock med högre ränta är normal centralbankspolitik. Frågan är hur långt ECB kan gå utan att förvärra det finanspolitiska läget i eurozonens näst största ekonomi.