Tyskland skrotar F126 efter €2.3bn

Tyskland avbröt den 24 juni F126-programmet, ett kontrakt på sex stora örlogsfartyg, efter att omkring 2,3 miljarder euro redan hade lagts på projektet (BMVg, Euronews). Försvarsminister Boris Pistorius sade att det nederländskledda konsortiet under Damen Naval inte längre kunde hålla den avtalade tidsplanen och budgeten. Inga fartyg kommer att levereras.

Ersättaren ska enligt planen bli upp till åtta mindre MEKO A-200-fregatter från den tyska tillverkaren TKMS, byggda för ubåtsjakt, alltså att upptäcka, följa och bekämpa ubåtar (Defense News, Bundeswehr). Men beställningen kräver beslut i förbundsdagen, Tysklands parlament, och det upphandlingsunderlag som skulle göra en sådan omröstning möjlig finns ännu inte.

Hur en äldre, beprövad modell ersatte ett prestigeprojekt

F126 skulle visa att europeiska försvarsföretag kunde bygga örlogsfartyg över nationsgränserna. Nederländska Damen vann kontraktet 2020 som huvudleverantör och ansvarig för konstruktionen. Tyska varv skulle stå för byggandet. Upplägget föll sönder genom förseningar, problem med mjukvarugränssnitt och svårigheter att föra över tekniska ritningar till de tyska industripartnerna (Opex360).

Berlin prövade sent om projektet kunde räddas via Rheinmetalls varvsverksamhet. Försvarsdepartementet bedömde att en sådan lösning skulle driva upp den totala kostnaden till över 18 miljarder euro (Handelsblatt). Den skulle också tvinga Tyskland att avstå från möjliga skadeståndskrav mot Damen, krav som Pistorius själv antydde kan ha begränsade utsikter (MarineLink). Departementet valde att dra ur kontakten.

Problemet var inte bara tekniskt. Det handlade om kontroll: vem som ritar, vem som bygger, vem som bär ansvaret och vem som betalar när tidsplanen spricker. F126 passar in i ett bredare europeiskt mönster där försvarssamarbeten pressas av just de frågorna. När länder inte kan enas om hur mycket arbete varje nations företag ska få, eller vem som kontrollerar den avgörande tekniken, blir förseningar och kostnadsökningar svåra att undvika. Damen förlorar därmed sin plats på den tyska marinmarknaden i det som hade varit Tysklands största marina kontrakt efter kriget (Deutschlandfunk). Genom att välja en äldre, beprövad nationell modell framför öppen gränsöverskridande konkurrens skickar Berlin också en signal till framtida partner: när gemensamma kontrakt pressas hårt kan arbetet tas hem.

EU:s verktyg försöker driva medlemsländerna åt motsatt håll. SAFE, EU:s nya låneinstrument för gemensamma försvarsinköp, och Europeiska försvarsfonden ger incitament att köpa tillsammans. De avgör däremot inte vilken fregatt ett land beställer, ersätter inte nationell budgetmakt och tar inte över ansvaret när ett kontrakt misslyckas (European Commission). Avståndet är fortfarande stort mellan Bryssels uppmuntran och den nationella politiken om vem som bygger vad.

Fartyg som ännu bara finns på papper

Nedläggningen väger tyngre än varvspolitiken. Tysklands utrikesdepartement beskriver Östersjön som en strategisk rutt för förstärkningar och försörjning, och kopplar sjösäkerheten till rysk ubåtsaktivitet i de nordliga havsområdena (German Foreign Ministry). Tysklands allierade väntar sig att Berlin ska bidra med ubåtsjaktförmåga: sonar, helikoptrar och patrullfartyg som skyddar farleder, kablar och pipelines. De förväntningarna vilar nu på fartyg som ännu inte finns.

Polska analytiker formulerar slutsatsen villkorligt: om MEKO-spåret ger färdiga fartyg snabbare än den strandade F126-linjen hade gjort, framstår avbrottet som smärtsamt men rationellt. Om förbundsdagen dröjer, om TKMS kapacitet blir en flaskhals eller om tvister om fartygens konfiguration bromsar ersättaren, blir affären ännu ett exempel i bilden av ett Berlin som talar om strategisk ambition men skapar osäkerhet om vad landet faktiskt kan leverera (Rzeczpospolita Radar). Branschrapporter pekar på att den första MEKO-fregatten kan komma i slutet av 2029, men det datumet är inte bekräftat av något parlamentsbeslut (Naval News).

Försvarsdepartementet kan säga upp ett kontrakt. Bara förbundsdagen kan finansiera det som kommer efteråt. Och Nato kan planera för tysk ubåtsjaktförmåga hur mycket som helst; någon måste fortfarande leverera fartygen. Det är där Tysklands beslut kommer att prövas av de allierade: om landet faktiskt valde snabbare leverans, eller bara ännu en omväg.