Tyskland vägrar slopa gränskontroller

EU-kommissionen vill att nio länder börjar avveckla sina gränskontroller inom Schengen. Tysklands inrikesminister avvisade kravet samma vecka. De yttranden som kommissionen utfärdade den 2 juni krävs juridiskt efter tolv månader av sammanhängande kontroller, men de är inte bindande (EU Law Live, Brussels Signal). EU:s viktigaste fri rörlighetsprojekt bygger därmed i praktiken på frivillig efterlevnad. Den frivilligheten räcker inte längre.

Det permanenta undantaget

De nio länderna, Österrike, Danmark, Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna, Norge, Slovenien och Sverige, har alla behållit gränskontroller långt utöver Schengenregelverkets tänkta nödläge. Tyskland, Frankrike och Österrike har haft någon form av kontroller sedan 2015. När en anmälan löpt ut har nya skäl angetts: migration, terrorism eller gränsöverskridande brottslighet.

Reformen av Schengens gränskod 2024, alltså regelverket för när inre gränskontroller får användas, skulle sätta en tydligare övre gräns. I praktiken förlängdes den lagliga maxperioden från sex månader till tre år. Därmed sattes också en dom från EU-domstolen 2022 åt sidan, där utdragna kontroller hade bedömts som olagliga (European Sting).

Kommissionen har aldrig inlett ett överträdelseförfarande, det formella verktyget för att tvinga medlemsländer att följa EU-rätten, mot något land som låtit gränskontrollerna fortsätta för länge. Forskare vid Cambridge beskriver detta som systematisk "under enforcement", driven av politisk rädsla. Att driva ärenden mot Tyskland eller Frankrike skulle ge näring åt bilden av att Bryssel hindrar länder från att skydda sig själva (Euronews).

Tre sätt att säga nej

Tysklands inrikesminister Alexander Dobrindt satte tonen vid EU:s inrikesministermöte i Luxemburg den 4 juni. Kontrollerna skulle "utvecklas flexibelt", sade han, inte avvecklas. Hans två villkor för att ompröva linjen, en "avsevärt förbättrad" yttre EU-gräns och bevis för att de nya asylreglerna faktiskt fungerar, är formulerade så att de knappast går att mäta (Tagesschau, Spiegel).

Österrikes inrikesminister Gerhard Karner valde en tystare metod. Kontrollerna flyttas från själva gränsen till det så kallade inlandet, med mobila patruller som minskar synligheten utan att tillsynen upphör. Frankrike gav inget offentligt svar alls.

Bara Nederländerna signalerade en faktisk kursändring. Asylminister Bart van den Brink meddelade i maj att fasta gränsposter efter september ska ersättas av mobil övervakning från Royal Marechaussee, militärpolisen, baserad på underrättelseprofiler i stället för generella stopp (Rijksoverheid). Den nederländska modellen ligger närmast det kommissionen efterfrågar.

Kostnaden hamnar hos gränsregionerna. En tysk domstol i Koblenz slog i april fast att kontrollerna vid gränsen mot Luxemburg stred mot Schengenkoden, eftersom staten inte hade visat något trovärdigt hot (Ground News). Enligt JEF Luxembourg, Young European Federalists, passerar omkring 223 000 gränspendlare där varje dag. I rusningstid kan förseningarna uppgå till 45 minuter (Chronicle.lu). Tyskland överklagade domen och behöll kontrollerna.

Pakten som inte är färdig

Kommissionen lade sina yttranden i direkt anslutning till att EU:s migrations- och asylpakt träder i kraft den 12 juni. Pakten är en bred omläggning av asylprövning, gränskontroller och ansvarsfördelning mellan medlemsländer. Politiskt är kommissionens linje att den nya infrastrukturen gör inre gränskontroller onödiga.

Problemet är att infrastrukturen knappt finns på plats. I början av maj hade bara 11 av 27 medlemsländer fungerande kopplingar till den reformerade biometridatabasen Eurodac (EUObserver). Elva länder saknade fortfarande tillräckliga anläggningar för gränsscreening. Ungern hade inte ens begärt ut sina tilldelade genomförandemedel (ETIAS).

Det skapar ett låst läge. Dobrindt hävdar att inre kontroller behövs eftersom EU:s yttre gränser inte är tillräckligt säkra. Kommissionen hävdar att pakten ska lösa just det problemet. Men luckorna i genomförandet bevarar de sekundära migrationsrörelser som Tyskland anger som skäl för kontrollerna. Båda sidor har delvis rätt, och ingen av dem kan bevisa att den andra har fel. Därför fortsätter kontrollerna.

Polens position visar hur motsägelsefullt läget har blivit. Warszawa krävde att kommissionen skulle agera hårdare mot Berlin vid samma ministermöte där Dobrindt avvisade kravet. Polen har samtidigt egna Schengenkontroller vid gränserna mot Tyskland och Litauen och har sju gånger pausat rätten att söka asyl vid gränsen mot Belarus. Kommissionen undantog Polen från de nio yttrandena utan offentlig förklaring.

När kommissionen inte agerar fyller nationella domstolar i Koblenz och München tomrummet genom att underkänna kontrollerna. Frågan är om detta stegvisa juridiska tryck till slut tvingar fram ett politiskt avgörande, eller om Schengens "tillfälliga" undantag blir en permanent del av systemet. Det avgörs av ett steg som kommissionen har undvikit i elva år: att faktiskt genomdriva sina egna regler.