Tyskland satsar €16bn på drönarkrig

Boris Pistorius vill lägga omkring 16 miljarder euro fram till decenniets slut på drönare, drönarbekämpning och elektronisk krigföring i samtliga delar av Bundeswehr, Tysklands försvarsmakt. Särskilda drönarförband ska byggas upp från juli (Tagesschau, DW). Aktionsplan Drohnen är det största europeiska drönarprogrammet hittills och ett försök att definiera vad drönarberedskap ska betyda på Natos östra flank. Det är just den ambitionsnivån som gör allierade nervösa.

Ukrainalärdomen blir industriell

Planen följer en logik som syns längs hela den ukrainska fronten. Billiga obemannade system hittar mål, slår mot dem och stör logistiken. Försvararen tvingas därför störa, upptäcka och skjuta ned hot nästan oavbrutet. Drönare har blivit navet i en kedja där tiden mellan upptäckt och bekämpning pressas ned kraftigt (CFR). Tyskland försöker nu köpa hela den kedjan: övervakningsplattformar, patrullerande ammunition samt sensorer och störsystem som stoppar motståndarens drönare.

Effekten stannar inte vid Tysklands gränser. Natos regionala försvarsplaner binder nationella förbandsstrukturer till den gemensamma beredskapen. Det Tyskland köper till sin brigad i Litauen påverkar därför vilka system andra allierade måste kunna samverka med (NATO). Samtidigt erbjuder EU:s nya försvarsfinansiering SAFE, Security Action for Europe, billiga lån till medlemsländer som köper militär utrustning, men styr dem mot gemensamma tekniska specifikationer som villkor för tillgången (European Parliament). Om Berlins krav blir mall får tyska upphandlingar marknadseffekter långt utanför Tyskland.

Fem huvudstäder, samma oro

Reaktionerna från allierade visar en gemensam rädsla: den som kontrollerar arkitekturen kontrollerar också marknaden.

Nederländerna ansluter redan. Det nederländska försvarsdepartementet har valt Hensoldt Nederland för att förnya systemen för elektronisk krigföring i 101 CEMA Battalion. Uppgraderingen kopplas uttryckligen till drönarbekämpning och europeisk gemensam upphandling (Defensie.nl, BNR). Samma departement har också gått med i en digital marknadsplats för drönare där de första köpen kommer från USA. Det visar avståndet mellan talet om europeisk autonomi och de inköp som görs när behoven är akuta.

Polen leder EU:s drönarexport, men försprånget är skört. Enligt Puls Biznesu går 97 % av den polska drönarexporten till Ukraina. Utan den kunden faller Polen till åttonde plats i Europa. Warszawa villkorar dessutom nya överföringar av MiG-29-plan till Ukraina med att få ukrainsk drönarteknik tillbaka. Det tyder på att Polen inte ser den egna kapaciteten som tillräcklig (Defence24).

Frankrike läser den tyska satsningen mot bakgrund av haveriet i FCAS/SCAF, det fransk-tyska projektet för nästa generations stridsflyg. Paris har fryst finansieringen av Eurodrone till 2035 och prioriterar i stället egna taktiska drönare, medan Dassault och Airbus öppet strider om arbetsfördelningen (Opex360, Zonebourse). Tyskland rör sig mot massproducerade system som kan förbrukas. Frankrike försvarar nationell kontroll. Där ligger en av huvudkonflikterna i Europas försvarsindustri.

Rumänien visar vad som händer när pengar kommer före faktisk förmåga. Bukarest har använt SAFE-medel för att teckna ett kontrakt på 5,6 miljarder euro med Rheinmetall om kortdistansluftvärn, men leveranserna blir inte klara förrän 2030 (Rheinmetall, Analisi Difesa). När luftmål syntes nära gränsen mot Ukraina natten till den 13 juni blev den faktiska reaktionen en höjd beredskap och två italienska Eurofighter som lyfte, inte ett markbaserat drönarskydd (Adevărul).

Litauen, som tar emot Tysklands Panzerbrigade 45, testade drönar- och drönarbekämpningsoperationer vid en övning i Pabradė i juni med 2 900 soldater från åtta länder (DW). Brigaden ska vara fullt insatsberedd 2027. När en radarkontakt med drönarliknande egenskaper upptäcktes över Vilnius län den 13 juni aktiverades stridsflyg. Kontakten visade sig till slut vara en väderballong (LRT). Juniövningen visar ambitionen. Väderballongen visar nuläget.

Den öppna frågan

Tysklands plan blir en europeisk beredskapsstandard bara om Berlin offentliggör krav som allierade faktiskt kan ansluta till. Annars är den ännu en stor nationell upphandlingssilo. Själva åtgärdsplanen, budgetfördelningen, leverantörslistan, interoperabilitetskraven och doktrinen för mänsklig kontroll över autonoma system är fortfarande inte publicerade (BMVg). Fram till dess står Europas allierade inför samma val: följa en tysk standard de inte varit med och skrivit, eller bygga nationella alternativ som de inte har råd med på egen hand.