Tyskland låter börsen täppa pensionsgapet

För varje person över 65 år i EU finns i dag ungefär tre personer i arbetsför ålder som betalar in till pensionssystemen (Eurostat). Den kvoten är på väg ned mot två (Europeiska kommissionens Ageing Report 2024). Tysklands pensionskommission svarar med ett av de bredaste reformpaket som en större EU-ekonomi har lagt fram på flera år: ett börsfinansierat tillskott till den statliga pensionen, gradvis höjd pensionsålder och stramare regler för tidigt utträde. Ingen annan medlemsstat kopierar Berlins modell rakt av. Men alla sitter fast i samma demografi.

När fördelningssystemet pressas

De flesta europeiska allmänna pensioner bygger på ett fördelningssystem: dagens löntagare finansierar dagens pensionärer genom avgifter på arbete. Det fungerar så länge de som betalar in är många fler än de som tar ut pension. När relationen försämras måste kostnaden hamna någonstans: högre avgifter, lägre pensioner, senare pensionering, mer arbetskraftsinvandring eller större tillskott från statsbudgeten (Europeiska kommissionens Ageing Report 2024).

Det tyska börstillskottet ska minska beroendet av nästa generations löneinbetalningar. Tanken är att arbetstagare bygger upp ett sparande på finansmarknaden under yrkeslivet, så att pensionen inte enbart vilar på framtida skatte- och avgiftsbetalare. Men övergången skapar en generation som får bära två system samtidigt. Nuvarande pensionärer ska fortfarande finansieras, samtidigt som yngre arbetstagare börjar bygga upp marknadssparande (Eurostat, OECD). En fonderad del tar inte bort den demografiska kostnaden. Den flyttar den.

Sverige har redan en variant av denna uppdelning. Av den allmänna pensionsavgiften går 16 procentenheter till det traditionella fördelningssystemet och 2,5 procentenheter till premiepensionen, som placeras på finansmarknaden (Pensionsmyndigheten). Den svenska erfarenheten ger Tyskland en begränsad lärdom: en marknadskomponent kan fungera som ett mindre, välreglerat komplement till en stark allmän pension. Men Riksrevisionen har också pekat på allvarliga brister i konsumentskyddet på fondtorget och varnat för att fler fondval inte automatiskt ger bättre pensioner (Riksrevisionen).

Tre länder, tre sätt att ta kostnaden

Frankrike har höjt pensionsåldern från 62 till 64 år, med infasning fram till 2030 (Vie publique). Budgeteffekten beror helt på om äldre faktiskt arbetar längre. Bland 60–64-åringar var bara 39,7 % sysselsatta 2023 (INSEE). En högre pensionsålder utan jobb för äldre flyttar i praktiken kostnaden till arbetslöshetsersättningar och andra trygghetssystem.

Spanien har valt mer intäkter snarare än senare utträde. Landets så kallade intergenerationella rättvisemekanism höjer stegvis avgifterna för arbetsgivare och arbetstagare och bygger upp en reservfond inför babyboomgenerationens pensionering (OECD Pensions at a Glance). Anställda och företag betalar mer nu för att skydda den statliga pensionen senare.

Italien har redan en av Europas högsta pensionsåldrar, 67 år, men återöppnar återkommande vägar till tidigare pension som äter upp en del av besparingarna. De offentliga pensionsutgifterna ligger runt 15 % av BNP, bland de högsta nivåerna i EU (Europeiska kommissionens Ageing Report 2024, OECD Pensions at a Glance).

Länderna har valt olika verktyg. Begränsningen är densamma. Arbetstagare, pensionärer, arbetsgivare och skattebetalare kan inte alla skyddas fullt ut samtidigt.

Vem bär tyngden

Senare pensionering och börsbaserade pensionsdelar gynnar främst personer med stabila, välbetalda och fysiskt mindre slitiga arbeten. De kan arbeta längre och låta sparandet växa under flera decennier. Personer i praktiska yrken, med avbrott för omsorgsarbete eller med sämre hälsa har ofta sämre förutsättningar (Europeiska kommissionens Pension Adequacy Report, Eurostat). Yngre arbetstagare får en dubbel börda under övergången: de finansierar dagens pensionärer samtidigt som de bygger upp sitt eget sparande. Kapitalförvaltare vinner när mer pensionskapital förs in på marknaden. Därmed blir fondstyrning och avgifter också pensionspolitik.

Den praktiska frågan är om de som förväntas arbeta längre faktiskt kan få och behålla jobb. Så länge sysselsättningen bland äldre inte stiger riskerar höjd pensionsålder att omvandla ett pensionsunderskott till ett fattigdomsproblem (OECD). Tyskland väljer var den demografiska kostnaden ska landa. Det gör även andra europeiska regeringar, även om de flesta ännu säger det mindre öppet.