Grekland vill runda Turkiets Libyenavtal

Östra Medelhavets viktigaste gränstvist avgörs inte vid en landgräns, utan i koordinater på sjökort. Den 27 juli avslutade grekiska och libyska delegationer en tredje teknisk samtalsrunda i Aten om var ländernas havszoner möts söder om Kreta (ERT, ProtoThema). Formen är teknisk. Syftet är politiskt. Aten vill få fram en grekisk-libysk havsgräns som försvagar Turkiets och Libyens memorandum från 2019, avtalet som i praktiken ritade bort grekiska öar från kartan över östra Medelhavet.

Strategin är begriplig. Den bygger samtidigt på en svag punkt: Grekland behöver en libysk motpart som knappt kan tala med en röst.

Memorandumet som Kreta inte har råd med

I november 2019 skrev Turkiet och den Tripolibaserade libyska regeringen under ett memorandum som behandlade deras kuster som direkt motstående. Den gräns som drogs gav grekiska öar, framför allt Kreta, nästan ingen havsrättslig effekt. Enligt FN:s havsrättskonvention, UNCLOS, som är huvudavtalet för hur havsgränser bestäms, ger öar normalt samma rätt till havszoner som fastlandskust, så länge de inte bara är obeboeliga klippor (UNCLOS). Kreta är stor och permanent bebodd. I memorandumet behandlas ön som om den knappt fanns.

EU-länderna avvisade avtalet efter några veckor. Europeiska rådet, där medlemsländernas stats- och regeringschefer drar upp EU:s politiska linje, slog fast att memorandumet kränkte tredjeländers suveräna rättigheter och inte kunde binda stater som inte var parter i avtalet (European Council). Men ett politiskt avståndstagande utan ett konkurrerande avtal lämnade memorandumet kvar i turkiska och libyska diplomatiska akter. Det fortsätter därmed att påverka hur Ankara hävdar jurisdiktion söderut.

Greklands strategi och dess svagaste länk

Greklands motdrag är långsamt och juridiskt: få Libyen att ingå en separat bilateral gränsdragning söder om Kreta. Om de två länderna enas om en egen linje blir det svårare för Ankara att framställa 2019 års memorandum som den enda existerande överenskommelsen.

Problemet finns i Libyen. Landet har sedan 2014 varit splittrat mellan rivaliserande regeringar. Det östbaserade representanthuset uppges aldrig ha ratificerat memorandumet med Turkiet, vilket gör avtalets inhemska rättsliga ställning omstridd redan innan folkrätten prövas (Ahram Weekly). Grekland behöver hålla dessa rivaliserande institutioner kvar vid bordet länge nog för att få fram koordinater som kan användas i ett avtal eller i ett framtida mål vid Internationella domstolen i Haag.

En gemensam teknisk kommitté höll en andra runda i Tripoli den 10 juni och möttes därefter i Aten för den tredje. Enligt den grekiska redogörelsen har samtalen ännu inte lett till överenskomna koordinater eller ett avtalsutkast (ERT).

Turkiets juridiska position är snävare än den offentliga debatten ofta antyder. Ankara hävdar inte att öar aldrig räknas. Argumentet är att internationella domstolar i vissa fall har begränsat öars havsrättsliga effekt när full effekt skulle ge ett oproportionerligt resultat, en linje som har stöd i rättspraxis (ICJ Libya/Malta, Daily Sabah). Men att begränsa en ös effekt är inte samma sak som att sudda ut den. Memorandumet från 2019 ligger närmare det senare.

Varför Rom och Nicosia följer frågan

Italien ser Libyen genom energi och migration. Gasledningen GreenStream för libysk gas till Sicilien, och Italiens försvarsminister Guido Crosetto och utrikesminister Antonio Tajani har beskrivit stabilitet i södra Medelhavet som ett direkt ekonomiskt intresse (Formiche).

Cypern är ännu mer utsatt. Europeiska energibolag utvecklar gasfält till havs i cypriotiska vatten, med planerad produktion från 2028 (Phileleftheros). Om Turkiets karta vinner legitimitet i en del av östra Medelhavet blir det lättare att ifrågasätta Nicosias anspråk i en annan. Turkiet har dessutom stött memorandumet med militär närvaro i Libyen, vilket gör 2019 års avtal svårare att skriva över med enbart juridiska dokument (Les Clés du Moyen-Orient).

Aten, som samtidigt blockerar EU:s senaste sanktionspaket mot Ryssland för att skydda sin sjöfartssektor, räknar med att långsam teknisk kartläggning kan väga tyngre än ett politiskt memorandum. Än så länge har Grekland en juridisk strategi vars svagaste länk är den stat som behövs som partner.