Guterres prövar Cyperns tvåstatskrav

António Guterres landade på Cypern i söndags för tre dagar av möten med öns delade ledarskap. Han kom utan färdigt uppgörelseförslag. Det fanns heller ingen överenskommelse om att återuppta formella förhandlingar. Besöket är FN:s tyngsta engagemang i Cypernfrågan sedan samtalen i Crans-Montana i Schweiz bröt samman 2017. Ambitionen är medvetet begränsad: att se om strukturerade samtal alls är möjliga när parterna inte ens är överens om vad de skulle förhandla om.

Premissklyftan

FN:s säkerhetsråds ram för en lösning bygger på en bizonal och bikommunal federation: en stat, två politiskt jämbördiga folkgrupper, en suveränitet och ett medborgarskap (S/RES/1251, UN Press). Några dagar före Guterres ankomst upprepade Turkiets utrikesminister Hakan Fidan Ankaras krav på "suverän jämlikhet", i praktiken en tvåstatslösning som ligger utanför FN-formeln (Hürriyet Daily News, TRT World). Där ligger kärnproblemet: FN har mandat att medla fram en federation, medan Turkiet öppet avvisar en federation.

Guterres ska träffa den grekcypriotiske presidenten Nikos Christodoulides och den turkcypriotiske ledaren Tufan Erhürman var för sig, hålla en privat middag med båda och samla dem till ett gemensamt ledarmöte i den FN-kontrollerade buffertzonen (Politis, UN Web TV). Programmet är utformat för att avläsa det politiska läget, inte för att leverera ett avtal. FN:s chef för fredsinsatser, Jean-Pierre Lacroix, beskrev resan som en del av "mycket ihållande politiska ansträngningar" (CNA), en formulering som signalerar verkligt diplomatiskt arbete utan att utlova ett genombrott (DW).

Christodoulides sade att inget utkast till uppgörelse hade skickats inför besöket (Stockwatch). Ett faktiskt resultat skulle därför vara begränsat: ett format för nästa steg, en tidtabell eller ett skäl att ta in Grekland, Turkiet och Storbritannien. De tre garantimakterna har formella roller kvar från Cyperns självständighetsuppgörelse 1960, och deras samtycke krävs för att lösa de svåraste säkerhetsfrågorna (CNA).

Bryssel kan ge tyngd, men inte ersätta FN

EU-kommissionen är mer synligt engagerad än i tidigare rundor. Den 13 juli utsåg kommissionen Raffaele Fitto, italiensk vice ordförande i kommissionen, till särskild representant för Cypern (Open, Cyprus Mail). FN-sändebudet Maria Angela Holguin träffade både Fitto och kommissionsordföranden Ursula von der Leyen i Bryssel den 22 juli, och reste därefter till Ankara för att pröva Turkiets position (Politis).

Bryssel har ett konkret skäl att bry sig. Cypern gick med i EU 2004, men EU-rätten är fortsatt suspenderad i den norra delen av ön, där republiken Cypern inte utövar faktisk kontroll. Undantaget finns inskrivet i anslutningsfördraget (EUR-Lex). En öppning i Cypernfrågan skulle också kunna låsa upp delar av EU:s frusna relation till Turkiet, bland annat handel, energi, transport och migration (European Commission). Europeiska rådet, där stats- och regeringscheferna sätter EU:s riktning, har beskrivit varje återupptaget närmande till Ankara som stegvis, reversibelt och beroende av Turkiets agerande (European Council).

Fitto kan koppla EU:s incitament till FN-processen. Han kan inte ersätta den. Garantimakterna sitter på nycklarna till trupptillbakadragande och interventionsrättigheter, frågor som Bryssel saknar mandat att avgöra. Guterres egen rapport till säkerhetsrådet 2017 slog fast att Crans-Montana misslyckades eftersom parterna inte nådde den nödvändiga "kritiska massan" i kärnfrågorna, särskilt säkerhet och styrelseskick (S/2017/814). De frågorna har inte blivit lättare.

Guterres kan kartlägga avståndet och samla parterna i samma rum. Han kan inte få Turkiet att förhandla inom en federationsram som Ankara numera avvisar.