Hormuzstängning ger 12.5% energiinflation

Ett smalt sund mellan Iran och Oman har blivit Europas nästa inflationstest. Iran uppger att Hormuzsundet är stängt, medan Washington ifrågasätter om trafiken verkligen har stoppats. För marknaden krävs inte en vattentät blockad. Det räcker med risk, förseningar och brist på ersättningslaster.

Skälet är omfattningen. Under 2024 passerade omkring 20 miljoner fat olja och flytande petroleumprodukter per dag genom Hormuz, motsvarande ungefär 20 % av världskonsumtionen. Omkring en femtedel av den globala handeln med flytande naturgas, LNG, gick samma väg, enligt EIA. Merparten går till Asien, inte Europa. Men Europa köper energi på globala marknader. En flaskhals som försörjer Kina, Indien, Japan och Sydkorea kan därför ändå höja kostnaderna för diesel, gas, gödselmedel och industriella insatsvaror från Rotterdam till Schlesien.

Chocken går först genom priserna

Europas sårbarhet handlar inte främst om direkta oljeflöden från Gulfområdet. Tyskland tog bara 6,1 % av sin råoljeimport direkt från Mellanöstern 2025, samtidigt som landets totala beroende av energiimport låg på 67 %, enligt Destatis. Där ligger kärnan: låg direkt exponering kan gå hand i hand med hög prisexponering.

Den första kanalen är förväntningarna. Terminspriser rör sig när handlare räknar med stramare utbud, högre fraktkostnader eller dyrare krigsriskpremier. BNP Paribas har varnat för att bara delar av de normala flödena genom Hormuz kan ledas om via pipeline. Därför prissätter oljemarknaden snabbt brist på omedelbart tillgänglig olja längs Brentkurvan BNP Paribas.

Den andra kanalen är hur grossistpriser på energi slår igenom hos hushåll och företag. ECB:s juniprognos anger att högre priser på råolja och raffinerade produkter snabbt och fullt ut når priserna på flytande bränslen. Gas och el rör sig långsammare och på olika sätt mellan länder, eftersom avtal, prissäkring, nätavgifter och skatter skiljer sig åt ECB projections. Samma externa chock blir därför en bränslesmäll i ett land, ett elprisproblem i ett annat och ett marginalproblem för industrin i ett tredje.

Vem betalar, och var

Trycket kommer först mot dem som inte enkelt kan vänta eller byta bränsle. Pendlare, åkerier, flygbolag, kemianläggningar, gödselproducenter och livsmedelsindustri möter kostnadsökningarna snabbast. Eurostats industridata visar att EU:s industri använde 8 835 petajoule energi 2024, varav el stod för 33,3 %, naturgas för 31,9 % och oljeprodukter fortfarande för 10,4 % Eurostat. Detta handlar alltså inte bara om bensinstationen.

Hushållen känner av det genom uppvärmning, el och transporter. EU:s hushåll använde 9,54 miljoner terajoule energi 2024, med gas på 29,4 %, el på 26,9 % och rumsuppvärmning ensam på 61,5 % av hushållens energianvändning Eurostat. Hushåll med gasvärme och bilberoende förlorar tidigare än urbana hushåll med fjärrvärme och god kollektivtrafik.

Tyskland ser utsatt ut eftersom landet kombinerar industri, importerad energi och låga gaslager inför sommaren. NDR rapporterade att gaslagren låg nära 35 % den 9 juni, omkring 25 procentenheter under genomsnittet för 2017-2021. BDEW angav tyska lager till 35,3 % den 9 juni och THE-spotpriset till 50,3 euro per MWh den 10 juni NDR, BDEW. Nederländerna har en annan roll: landet är inte bara ett offer för prisrörelserna utan också en överföringspunkt, eftersom nederländska TTF-terminer via ICE Endex fungerar som ankare för europeisk gasprissättning ICE.

Spanien har buffertar, men inte immunitet. Regasifieringskapacitet och förnybar energi hjälper, men La Vanguardia rapporterade att landets energiberoende låg på 68,4 % av slutlig konsumtion, medan målet i PNIEC är 50 % till 2030 La Vanguardia. Italien och Polen ligger närmare de fördröjda kanalerna: raffinerade produkter, gödselmedel, transportkostnader och livsmedelspriser.

De politiska vinsterna är smalare. LNG-exportörer utanför Gulfområdet, raffinaderier med lager, lagringsoperatörer och handlare som kan styra om laster tjänar på knappheten. Regeringar får däremot inget enkelt val. Bränslestöd flyttar kostnaden från pumpen till statsbudgeten. Att låta priserna slå igenom skyddar de offentliga finanserna men drabbar väljare och företag. Stramare penningpolitik kan hålla inflationsförväntningarna i schack, men den öppnar inte Hormuz.

Därför spelar ECB:s senaste prognos roll. Banken räknar med att den samlade inflationen i euroområdet toppar på 3,4 % under tredje och fjärde kvartalet 2026 och att energiinflationen når 12,5 %. Prognosen kombineras med en räntehöjning på 25 punkter och en varning om att finanspolitiskt stöd bör vara tillfälligt, riktat och anpassat ECB projections, ECB statement. Europa pressas tillbaka in i den gamla energifällan: skydda inkomster, skydda budgetar och skydda prisstabiliteten. Alla tre kan inte skyddas fullt ut samtidigt.

Det som fortfarande är oklart

Den svåraste faktan är fortfarande sundets fysiska status. Franska rapporter har beskrivit ett fall från omkring 160 fartyg per dag till 11, men den uppgiften är svag utan oberoende bekräftelse från fartygsspårning Le Grand Continent. Expertkommentarer lämnar också utrymme för fortsatt passage, vilket snarare talar för en allvarlig kvasi-blockad än för en verifierad stängning med noll trafik Les Clés du Moyen-Orient.

Nästa kontrollpunkter är därför praktiska: faktiska tankerrörelser, krigsriskförsäkringar, LNG-laster från Qatar, europeiska lagerfyllnader, dieselpriser och kostnader för gödselmedel. Europa behöver inte få slut på energi för att Hormuz ska göra ont. Det räcker att kontinenten fortsätter köpa fossila bränslen på en marknad där risk har blivit en del av priset.