Hormuz driver gas över €50

Hormuzsundet är fortfarande öppet. Men kostnaden för att hålla det så syns redan i Europa: i drivmedelspriser, gasterminer och frakträkningar. Den militära upptrappningen mellan USA och Iran sedan början av juli har utlöst en global omprissättning som gör en avlägsen konflikt till en fråga för hushållens ekonomi. Problemet är inte brist på fysisk energi, utan att riskpriset sprids genom marknaden.

Från försäkring till faktura

Omkring 20 miljoner fat olja per dag och ungefär en femtedel av världens LNG passerar Hormuz, den smala farleden mellan Iran och Arabiska halvön (CFR). Europa tar bara cirka 4 procent av råoljan och drygt 10 procent av den LNG som går genom sundet, enligt siffror från IEA (Times of India). Det låter begränsat. Men Europa köper energi till priser som sätts globalt. När risken i Persiska viken stiger följer de europeiska priserna med.

Kedjan börjar i försäkringsledet. Krigsriskpremier på fartyg har stigit till 3–10 procent av fartygsvärdet, från omkring 0,25 procent före konflikten (The National). Försäkring går fortfarande att få, men priset är tillräckligt högt för att pressa upp fraktraterna kraftigt (LMA). Därefter rör sig riktpriserna. Brentoljan steg med mer än 15 procent under upptrappningsfaserna (Tagesschau). Europeiska gasterminer gick över 50 euro per megawattimme (Sky TG24). Den amerikanska energimyndigheten EIA visade nästa led: störningar i viken drev upp raffinaderimarginalerna för bensin, diesel och flygbränsle, vilket är vägen från oljeoro till europeiska transport- och fraktkostnader (Hydrocarbon Engineering).

Tre länder, tre kanaler

Tyskland visar påfyllnadsproblemet. Gaslagren låg bara på omkring 45 procent i mitten av juli (NDR). En global prisökning på LNG gör sommarens lagerpåfyllning dyrare även om leveranserna fortsätter. Berlins svar har hittills varit diplomatiskt: E3-gruppen, alltså Frankrike, Tyskland och Storbritannien, har manat till nedtrappning (Auswärtiges Amt). Regeringar behandlar fortfarande frågan som ett säkerhetsärende, inte som ett konsumentproblem.

Spanien visar varför låg direkt exponering mot Persiska viken inte ger något skydd. Algeriet, Ryssland och USA står för större delen av den spanska gasförsörjningen; ingen större gulfleverantör syntes i 2026 års data (DSN/CORES). Men LNG prissätts globalt. När flöden från viken blir osäkrare bjuder asiatiska köpare mer för alternativa laster, och fartyg på väg mot Europa blir dyrare. Det spelar roll eftersom gaseldade kraftverk stod för 17,3 procent av Spaniens elproduktion i juli, samtidigt som grossistpriserna låg omkring 30 procent över fjolårets nivå (EFE). Under en värmebölja kan Spanien inte bara stänga av gaskraften.

I Italien syns genomslaget redan vid pumpen. Självbetjäningspriset på diesel nådde 2,059 euro per liter den 17 juli, även om en del av uppgången berodde på att inhemska punktskattelättnader löpte ut och inte bara på konflikten i viken (Sky TG24). ISTAT:s junisiffror visade en inflation på 3,0 procent, med icke-reglerade energipriser upp 13,3 procent på årsbasis (ISTAT).

Buffertar som inte stoppar priser

EU har verktyg mot fysisk brist. Medlemsländerna måste hålla beredskapslager av olja motsvarande minst 90 dagars nettoimport, och gaslagringsreglerna kräver att lagren fylls inför vintern (Directive 2009/119/EC, Regulation 2022/1032). Det minskar risken för att energin tar slut. Det tar inte bort riskpremien, alltså det extra pris som köpare betalar för osäkerhet.

De styrmedel som ligger närmast hushållen finns hos nationella regeringar: sänkta punktskatter, energistöd och riktade transfereringar. EU:s energiministrar, den rådsformation där de 27 medlemsländerna samordnar energipolitiken, kan frigöra strategiska lager eller förlänga de krisregler som användes under gaskrisen 2022. Än så länge har ingen av aktörerna tydligt signalerat att de ser den nuvarande omprissättningen som sitt ansvar.

Europa betalar för ett krig som det inte deltar i, genom en priskedja som institutionerna kan dämpa men inte stoppa. Om sommarens dyrare lagerpåfyllning börjar slå igenom i vinterräkningarna kan EU:s energiministrar inte fortsätta behandla frågan enbart som säkerhetspolitik.