Hormuzpremier når 5 procent

Krigsriskförsäkring för en enda passage genom Hormuzsundet kostar nu 4–5 procent av fartygets skrovvärde, upp från omkring 0,25 procent före konflikten (S&P Global). Vissa offerter har nått 10 procent (CNN). För ett stort fartyg gör det en kort passage till ett försäkringsbeslut värt flera miljoner dollar. Hormuzsundet är formellt öppet enligt internationell rätt. För en redare som inte får försäkring spelar det liten roll.

Trump drog den 14 juli tillbaka sitt förslag om en avgift på 20 procent på last, men behöll USA:s blockad mot iranska hamnar och fortsatte anfallen (WLRN). Avgiften var politisk teater. De privata riskbeslut som avgör om resor till Gulfregionen faktiskt blir av har inte ändrats: försäkringsbolag, banker och regelefterlevnadsavdelningar fortsätter att dra sig tillbaka.

Skyddet som kan försvinna innan fartyget når fram

IMO-rådet, FN-organet för sjöfart, slog den 10 juli fast att ingen stat får ta ut avgifter för eller stoppa transitpassage genom sundet (gCaptain). Havsrättskonventionen UNCLOS garanterar rätten. Men juridiska rättigheter skapar inte sjötransporter.

Krigsriskförsäkringar för Gulfregionen tecknas i sjudagarsblock, med klausuler som gör det möjligt att säga upp skyddet med 48–72 timmars varsel (Marsh). Försäkringen kan prissättas om eller dras tillbaka innan ett fartyg når sundet. P&I-klubbar, de ömsesidiga försäkringsgivare som täcker ansvar, föroreningar och besättningskrav, behandlar inte längre Gulfpassager som rutin. Varje resa bedöms separat, och redare måste bekräfta sin riskexponering före avgång (The Swedish Club). Omkring 1 150 fraktfartyg låg strandade i Gulfregionen den 10 juli (CNN).

Sanktionerna skärper trycket. Den 7 juli drog OFAC, det amerikanska finansdepartementets sanktionsmyndighet, tillbaka General License X1, ett tillfälligt undantag som hade tillåtit vissa transaktioner med iransk olja (A&O Shearman). Nästan heltäckande förbud mot handel med iransk petroleum trädde därmed i kraft igen. Banker och befraktare väntar inte på domstolsprövningar. De drar sig undan när risken för sanktionstillsyn ökar (Bracewell). Resultatet är ett sund som är juridiskt öppet men kommersiellt stängt.

Vem i Europa tar kostnaden

Krisen slår ojämnt mot Europa. Den 13 juli besköts det cypernflaggade M/V GFS Galaxy nära Musandam, vid inloppet till Hormuz (CNA, Cyprus Mail). Cypern inledde en utredning. Landet kan reglera fartyg i sitt register. Det kan inte öppna sundet på nytt eller tvinga försäkringsbolag att erbjuda skydd. En abstrakt kommersiell kris blev därmed ett flaggstatsproblem för ett EU-land.

Italiens redarförening Assarmatori uppskattade de extra krigsriskpremierna till 1–10 procent av fartygsvärdet och räknade med en minskning på 8–10 procent i italienska hamnrörelser (Adnkronos). I italiensk sjöfartsrapportering beskrivs problemet främst som att resor blir omöjliga att finansiera, inte som en akut oljebrist (Messaggero Marittimo). Krigsriskförsäkring, certepartivillkor, besättningsbeslut och remburser prissätter samma fara var för sig.

Polens exponering går via prisindex, inte direkta Gulfimporter. LNG-terminalen i Świnoujście importerade nästan enbart från USA under andra kvartalet, utan några qatariska laster efter force majeure (24 Kurier). Men Polen köper gas på samma europeiska marknad som andra länder: den nederländska TTF-noteringen, Europas viktigaste referenspris för gas, steg omkring 5 procent till 49 euro per MWh efter att USA-Iranavtalet kollapsade (Sahm Capital/Reuters). Rumäniens energiminister varnade för att samma prisöverföring skulle nå konsumenterna genom raffinerade produkter och högre gödselkostnader (Euronews Romania).

Europa kan dämpa. Det kan inte styra.

EU-kommissionens arbetsgrupp för energiunionen uppgav den 13 juli att det inte fanns någon omedelbar gasförsörjningskris i EU och att lagringsmålen fortfarande bedömdes möjliga att nå, även om priserna låg kvar över nivåerna före konflikten (European Commission). EU kan använda obligatoriska oljelager. Unionen kan också aktivera blockeringsförordningen, som skyddar EU-företag mot vissa extraterritoriella sanktioner. Inget av verktygen öppnar en farled eller tvingar en bank att genomföra en betalning.

Council on Foreign Relations varnade för att det saknas prejudikat för att avveckla störningar av den här omfattningen, och att även en optimistisk återhämtning skulle bli partiell, dyrare och sårbar för nya bakslag (CFR). Europas regeringar kan mildra prischocken. Men om en Gulfresa faktiskt blir av avgörs nu av försäkringsgivare som skriver sjudagarsavtal timmar före avgång, och av regelefterlevnadsansvariga som granskar motparter last för last. Det är där Europas energisäkerhet avgörs, utanför europeiska huvudstäders kontroll.