Minröjningen i Hormuz dröjer 50 dagar

Att röja sjöminor ur en farled tar veckor av tekniskt arbete. Det ändras inte av politiska kommunikéer. Den diplomatiska ram mellan Washington och Teheran som tillkännagavs den 15 juni pekar ut en möjlig väg mot att öppna Hormuzsundet igen (CNBC). Ledare i Frankrike, Tyskland, Storbritannien och Italien ställde sig snabbt bakom en brådskande europeisk minröjningsinsats. Men varje led mellan ambitionen och röjda farleder är fortfarande ofärdigt.

Hangarfartyget räcker inte

Emmanuel Macron gjorde det mest långtgående åtagandet: Frankrike skulle kunna få hangarfartyget Charles-de-Gaulle, flygplan och en fregatt på plats inom två eller tre dagar (Ouest-France). Hangarfartygsgruppen, som ligger i östra Medelhavet tillsammans med två luftförsvarsfregatter, kan bidra med övervakning och luftskydd. Själva minröjningen kräver däremot annan utrustning. Den uppgiften skulle enligt franska uppgifter utföras av franska minröjningsdrönare (Le Figaro), men någon styrkesammansättning, kommandokedja eller tidsplan för slutfört arbete har inte offentliggjorts.

Tyskland har flyttat materiel närmare området. Minröjningsfartyget Fulda och stödfartyget Mosel finns redan framskjutna i östra Medelhavet. Men den 16 juni ställde Johann Wadephul, vice gruppledare för Friedrich Merz CDU/CSU i förbundsdagen, upp tre villkor innan Tyskland deltar: belägg för att striderna har upphört, en hållbar folkrättslig grund och ett mandat från förbundsdagen. Det tyska parlamentet måste, efter en dom i författningsdomstolen 1994, godkänna väpnade insatser utomlands (Krone.at, Parlamentsbeteiligungsgesetz). Bara den processen kan ta veckor.

Italien har samma spärr. Giorgia Meloni har sagt att Rom kan bidra, men endast med parlamentets godkännande och under FN- eller EU-flagg (Euronews). Italienska medier har pekat ut möjliga resurser: minröjningsfartygen Crotone och Rimini av Gaeta-klass, autonoma undervattensfarkoster och minröjningsdrönare. Det är dock journalistiska rekonstruktioner, inte bekräftade insatsbeslut (Corriere della Sera, Quotidiano.net).

Litauen visar en annan skala på stödet. Landets parlament har godkänt att upp till 40 personer skickas till Hormuz. Försvarsministern var samtidigt tydlig: Litauen skickar inget fartyg, och landets marina kapacitet stannar i Östersjön (LRT, Lrytas).

Två vägar, båda låsta

Europa måste välja mellan två auktorisationsvägar, och båda har trånga passager.

En fransk-brittiskt ledd koalition av villiga stater är det snabbaste alternativet. Frankrike bygger redan på den modellen och beskriver insatsen som multinationell, i stället för att vänta på ett kollektivt beslut. En utvidgning av Operation ASPIDES, EU:s befintliga marina insats i Röda havet, till Hormuz skulle ge starkare rättslig grund. Men ett ändrat mandat kräver enhällighet bland alla 27 medlemsländer. En enda regering kan därmed stoppa beslutet (Reuters, artikel 31 i EU-fördraget).

Polens reaktion visar hur krisen delar Europa geografiskt. Donald Tusk har protesterat mot att Polen hålls utanför säkerhetssamtal som leds av Paris, Berlin och London, och sagt att arrangemang utan polskt deltagande inte binder Warszawa (TVN24). För Polen är Hormuz en andrahandsfråga. Ukraina och den östra flanken väger tyngre, och varje förslag om att flytta begränsade marina resurser till Gulfområdet prövas mot risken att försvaga den fronten.

Glappet som marknaden följer

Även om alla politiska och juridiska spärrar öppnas tar det tid innan handeln normaliseras. Enligt Jerusalem Post, som hänvisar till fem västerländska källor inom maritim säkerhet, kan enbart sökandet efter minor ta 40-50 dagar innan försäkringsbolag och rederier återfår förtroendet för rutten (Jerusalem Post). Redare och P&I-försäkringsgivare, som försäkrar fartygsägares ansvar, följer sanktionsbesked, krigsriskpremier och maritima varningar innan de behandlar en farled som säker (West of England P&I, IMO).

De avgörande delarna saknas fortfarande. Inget större bidragande land har slutfört sitt mandat. Ingen kommandokedja har bekräftats. Inget samtycke från kuststaterna har säkrats, ingen minfältsbedömning har publicerats och ingen omprissättning från försäkringsbolagen har börjat. Europa har den politiska viljan till en minröjningsinsats och delar av den marina utrustning som krävs. Det som saknas är beslutsmaskineriet som kopplar ihop dem, medan Hormuzsundet inte öppnas snabbare för att ledare säger att det bör ske.