Hormuzpremier når 4% efter fartygsträff

Den 25 juni träffades bryggan på Ever Lovely, ett Singaporeflaggat containerfartyg på väg genom Hormuzsundet, av en okänd projektil (DW, Channel News Asia). Ingen skadades och fartyget kunde fortsätta. Men Ever Lovely följde en säker rutt som rekommenderats av UKMTO, den brittiska funktion som samordnar information till handelssjöfart i konfliktzoner. Inom några timmar försvann den tillit som långsamt hade börjat återvända efter den senaste diplomatiska öppningen mellan USA och Iran.

Internationella sjöfartsorganisationen IMO, FN-organet för global sjösäkerhet, pausade sin evakueringskorridor genom Hormuz efter att ha fått ut 115 fartyg och omkring 2 500 sjömän ur Persiska viken. Mer än 500 fartyg stod fortfarande i kö (UN News, Al Jazeera). Irans revolutionsgarde ökade osäkerheten genom att säga att säker passage bara kunde garanteras på rutter som Iran pekat ut, inte i korridoren på Omansidan.

USA:s centralkommando slog därefter mot iranska robot-, drönar- och radaranläggningar och beskrev träffen som en iransk drönarattack (CENTCOM). Teheran förnekade ansvar. Neutrala sjöfartsmyndigheter talade om en "okänd projektil" utan att ange angripare (ICIS).

För Europa är det mindre avgörande vem som avfyrade projektilen än vad som hände därefter på försäkringsmarknaden.

Försäkringen, inte artilleriet, avgör om fartygen går

Normalt passerar omkring 19,8 miljoner fat olja per dag genom Hormuzsundet (BNP Paribas). Sundet behöver inte stängas fysiskt för att påverka Europa. Det räcker att försäkringen blir för dyr.

Krigsriskförsäkring, den extra premie som försäkringsgivare kräver för farvatten där risken bedöms vara hög, fanns fortfarande att köpa efter träffen. Priset steg däremot till omkring 3–4 procent av skrovvärdet, från ungefär 0,25 procent före konflikten (S&P Global). För en supertanker värd 100 miljoner dollar innebär det omkring 2–3 miljoner dollar i premie, med förnyelse var sjunde dag (Caixin).

Kostnaden når europeiska konsumenter via fraktpriser och energiriktmärken, inte genom tomma terminaler. EU-kommissionen sade att det inte finns någon omedelbar försörjningsrisk och att den kan samordna krisoljelager genom Internationella energiorganet (European Commission). ECB-chefen Christine Lagarde uttryckte gränsen för de europeiska institutionernas handlingsförmåga enkelt: centralbanken "kan inte öppna Hormuzsundet igen" (ECO). Europa kan hantera en prischock. Det kan inte beordra försäkringsgivare, redare och klassningssällskap att bedöma rutten som användbar.

Vem skickar fartyg, och på vilka villkor?

Tre EU-länder med betydande flottor har gett olika svar.

Frankrike vill se en sjöfartsinsats med FN-mandat, för att få internationellt rättsligt stöd och undvika att en insats tolkas som deltagande i en amerikansk stridsoperation mot Iran (Arab News). Italiens försvarsminister Guido Crosetto har signalerat villkorad beredskap för minröjning eller eskort, men betonat att varje insats kräver regeringens och parlamentets godkännande (Adnkronos). Tyskland binds av sin Parlamentsbeteiligungsgesetz, lagen som kräver förbundsdagens godkännande för väpnade insatser utomlands. Därför är en snabb tysk roll osannolik, och försvarsminister Boris Pistorius har tonat ned förväntningarna (tagesschau).

Det mest konkreta verktyget på EU-nivå är Operation ASPIDES, den defensiva marina insats som i dag skyddar sjöfart i Röda havet mot Huthiattacker. EU:s utrikestjänst har enligt Internazionale/Reuters föreslagit att ASPIDES ska få en huvudroll i minröjning i Hormuz. Men ett ändrat mandat för en insats inom EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik kräver enhällighet bland alla 27 medlemsländer. När Frankrike, Tyskland och Italien samtidigt hålls tillbaka av olika nationella rättsliga krav finns den enigheten ännu inte.

Ever Lovely träffades och fortsatte att segla. Den svårare frågan är om Hormuzsundet förblir öppet på sjökorten men stängt i försäkringskalkylerna: juridiskt passerbart, men kommersiellt fruset.