Hormuz väntar på US Treasury

Marknaden räknar med en väg ut ur krisen mellan USA och Iran. Europeiska regeringar väntar fortfarande på bevis för att rederier, försäkringsbolag och banker kan behandla Hormuzsundet som en normal handelsled igen.

Uppgifter om ett memorandum mellan USA och Iran pressade ned oljepriset, trots att Donald Trump invände mot de villkor som publicerats från iranskt håll. Dagen därpå talade Trump och Pakistans premiärminister Shehbaz Sharif om en snabb underteckning, medan Teheran avvisade den tidsplanen. Lättnaden har sprungit före verifieringen.

OFAC och försäkrarna håller i nycklarna

Berlin har formulerat det tydligaste testet. Den tyska regeringen beskrev ett möjligt avtal, men sade att den ännu inte sett några konkreta steg. I sin pressträff den 12 juni kopplade den tyskt stöd till fri sjöfart, iransk nedtrappning och ett kärntekniskt resultat som går att kontrollera. För handeln är det den avgörande punkten: en undertecknad text spelar roll först när rutten faktiskt går att använda.

Europaparlamentets dagordning inför debatten med Kaja Kallas behandlar fortfarande sundet som osäkert, trots samtalen. Frankrike har placerat sanktionerna i samma ram. Utrikesminister Jean-Noël Barrot har sagt att ett eventuellt hävande av FN-sanktioner kräver formellt samråd och behandling i säkerhetsrådet.

En del av den verkliga makten ligger utanför Europa. Exponeringen mot amerikanska sanktioner går fortfarande via OFAC, sanktionsenheten under USA:s finansdepartement som kan stänga ute företag från dollarkopplade affärer. Dess vägledning om Iran-sanktioner är vad banker och råvaruhandlare läser innan de behandlar handel i Persiska viken som normal. Försäkringsbolagen har ett eget veto. West of England P&I varnar sina medlemmar för att skyddet för Hormuz kan sägas upp, ändras eller prissättas annorlunda än vanlig täckning i sin medlemsvägledning.

Europa kan dämpa stöten

EU har verktyg för prisstöten, men inte kontroll över sundet. Medlemsstaterna måste hålla beredskapslager av olja enligt EU-rätten, och Bryssel kan justera tidpunkten för sanktionsbeslut när marknaden är bräcklig. Ursula von der Leyens beslut att pausa en justering av pristaket på rysk olja, med hänvisning till behovet av stabilisering på oljemarknaden, visar vilken typ av hävstång kommissionen har på sin sida av flaskhalsen enligt hennes sanktionsuttalande. Lager och tajmning av pristak köper tid. De får inte rederier att segla.

Italien visar samma klyfta mellan politiskt stöd och operativ försiktighet. Utrikesminister Antonio Tajani har kopplat fri passage genom Hormuz till priserna på olja, bensin och gödsel i offentliga uttalanden. Samtidigt har han sagt att ett italienskt bidrag, även minröjning, bara skulle bli aktuellt efter en vapenvila och inom en FN- eller EU-ram i ett separat inlägg. Rom positionerar sig för en defensiv roll om den politiska utfästelsen blir ett fungerande maritimt arrangemang.

Litauen har gått längre än uttalanden. Seimas har godkänt ett mandat för upp till 40 soldater och civila i maritima säkerhetsinsatser vid Hormuz, efter ett tidigare mindre mandat, enligt både parlamentet och LRT. Mandatet är ett tak. Politiskt signalerar det till Washington och allierade att åtminstone en EU-stat ser Hormuz som ett maritimt säkerhetsproblem, inte bara som en fråga om råvarupriser.

Riskerna finns kvar

Libanonfronten håller risken för upptrappning vid liv. Irankopplad kommunikation hade redan tidigare knutit samtalen med Washington till israeliskt agerande i Libanon, enligt tidigare rapportering. Italienska uppgifter behandlar också Libanon som en av de konflikter som kan avgöra om en uppgörelse i Persiska viken håller efter en underteckningsceremoni.

Det praktiska bevis Europa behöver saknas fortfarande: verifierat iranskt godkännande, amerikansk sanktionskomfort, uppdaterade navigationsråd, omprissättning från försäkringsbolagen, normalt beteende från rederierna och klarhet om en eventuell Libanonklausul faktiskt binder aktörer som kan sabotera upplägget. INTERCARGO råder fortfarande sina medlemmar att göra riskbedömningar fartyg för fartyg via maritima varningskanaler i sitt medlemsmeddelande, medan IMO fortsätter att hänvisa operatörer till löpande säkerhetsvägledning på sin Hormuzsida.

Där ligger Europas problem nu. Diplomater kan tillkännage en väg ut ur krisen. Flaskhalsen öppnas först när de som prissätter, försäkrar, finansierar och trafikerar rutten tror på den.