Hormuzrisk lyfter Europas gaspris

Efter USA:s angrepp mot iranska kärnanläggningar och de efterföljande robotutväxlingarna nära Hormuzsundet steg de europeiska energipriserna på bara några dagar. Inget tankfartyg har stoppats fysiskt. Ingen regering har utlyst brist. Kostnaden kom ändå, via oljepriser, gasfutures och krigsriskförsäkringar som hann prissätta hotet innan någon kunde visa att sundet faktiskt var stängt.

Brentoljan stängde på 88,10 dollar fatet den 18 juli, omkring 16 procent högre än en vecka tidigare (Economic Times EnergyWorld, Sharetrader). Det nederländska TTF-priset, Europas viktigaste riktmärke för gas, steg till 57,72 euro per megawattimme, mer än 18 procent på samma period (n-tv). Krigsriskförsäkring för tankfartyg genom Hormuz kostar nu 3–10 procent av fartygsvärdet. För ett fartyg värt 100 miljoner dollar innebär det 3–10 miljoner dollar för en enda resa. Före konflikten låg motsvarande premie på omkring 250 000 dollar (The National, PortProcure).

Hur en kris i Gulfområdet når europeiska plånböcker

Europa importerar relativt lite olja och gas direkt från Gulfområdet. Enligt den amerikanska energimyndigheten EIA går 84 procent av råoljan som passerar Hormuz till Asien (EIA). Men energi handlas globalt. När asiatiska köpare oroar sig för att förlora LNG från Qatar, alltså flytande naturgas, bjuder de mer aggressivt på laster från USA, Nigeria och Australien. Den konkurrensen höjer priset även för Europa, som redan är beroende av samma alternativa leverantörer.

Samtidigt minskade EU:s LNG-import med 18 procent i juni jämfört med samma månad i fjol, enligt S&P Global (S&P Global). Det visar att marknaden stramades åt redan innan veckans prisryck.

Kostnaden slår olika beroende på vad som köps. I Italien passerade dieselpriset 2 euro litern samtidigt som en tillfällig sänkning av punktskatten löpte ut (Sky TG24). I Tyskland pressas kemibolag som köper olja på spotmarknaden direkt, eftersom de inte hinner säkra priserna tillräckligt snabbt (Tagesschau). Inom sjöfarten har spotpriserna för containrar på rutterna mellan Fjärran östern och Gulfområdet stigit över 7 000 dollar per container, medan omkring 250 000 containrar i veckan leds om från sundet (Maritime Danmark).

Vinterlagren fylls under prispress

Tidpunkten förvärrar problemet. EU:s gaslager var fyllda till 48,9 procent i slutet av juni, jämfört med 58,6 procent ett år tidigare. ACER, EU:s samarbetsmyndighet för energitillsyn, har varnat för att LNG-importen måste öka med omkring 13 procent jämfört med 2025 års nivå för att unionen ska nå det obligatoriska målet om 90 procent fyllda lager före vintern (Enerdata). Att fylla lagren när riskpremierna i Gulfområdet stiger gör en normal inköpsprocess till ett politiskt utgiftsbeslut.

EU-kommissionens arbetsgrupp för energiunionen bedömde den 13 juli att det inte fanns någon "omedelbar försörjningsrisk" och hänvisade till ledig importkapacitet för LNG samt befintliga beredskapslager av olja (European Commission). Den bedömningen går att försvara. Europa har alternativ, och vissa används redan: italienska och kroatiska terminaler gick över till amerikanska laster när leveranser från Qatar stördes.

Men frånvaro av brist är inte samma sak som frånvaro av problem. Bryssel kan samordna, kalla till möten och administrera regler för lageruttag. EU kan däremot inte tvinga en redare att segla genom omstridda vatten, få en försäkringsgivare att erbjuda billig täckning eller beordra en banks regelefterlevnadsavdelning att godkänna en last med koppling till Gulfområdet. Lloyd's Market Association uttryckte saken tydligt: försäkring fanns fortsatt att köpa, men den minskade trafiken berodde på "säkerhetsbedömningar hos ägare och befälhavare" (LMA). Flaskhalsen ligger inte i försörjningsinfrastrukturen. Den ligger i privata företags riskvilja, som ingen energikommissionär kan instruera.

Notan kommer ändå

Europa kan sannolikt hantera försörjningen så länge Hormuzsundet i teorin är farbart, även om trafiken i praktiken försämras. Däremot kan Europa inte trolla bort riskpremien. De avgörande besluten ligger hos Washington, Teheran, redare, försäkringsbolag och banker vars riskkommittéer svarar inför ägare, inte inför EU:s energipolitik. Regeringarna får bära den politiska kostnaden i form av missnöje med bränslepriser, dyrare lagerfyllnad och klagomål från industrin, medan verktygen för att lösa själva konflikten finns utanför Europas räckhåll.