Tanktrafiken genom Hormuz rasar

På onsdagen passerade 13 oljetankrar genom Hormuzsundet, jämfört med i genomsnitt 33 veckan före (CNBC). Tre qatariska LNG-fartyg och en indisk supertanker med två miljoner fat kuwaitisk råolja vände. Ingen regering har utlyst någon blockad, men sjöfartsanalysbolaget Windward beskriver rutten som "i praktiken omstridd" (CNBC). För Europa är skillnaden central: kostnaden uppstår i glappet mellan en farled som formellt är öppen och en farled som rederier faktiskt vågar använda.

Kedjan av privata beslut

Regeringar kan förhandla fram eldupphör. Avtalet mellan USA och Iran som undertecknades den 17 juni höll i 19 dagar innan attacker den 6-7 juli skadade tre fartyg nära sundet (Al Jazeera, AP News). Därefter flyttas besluten som formar Europas energikostnad till privata aktörer. Varje led lägger till sin egen fördröjning.

Försäkringsbolag sätter riskpremier. Redare avgör om fartygen ska gå. Raffinaderier bestämmer hur snabbt produktpriser ska justeras. Återförsäljare för över kostnader till konsumenterna i den takt konkurrensen medger. ECB, Europeiska centralbanken och eurozonens penningpolitiska myndighet, reagerar först när chocken syns i konsumentpriserna. När Frankfurt agerar har tankern redan vänt.

Vad rutten kostar nu

Krigsriskpremierna steg till omkring 2,5 % av fartygets försäkrade värde för en sjudagars passage, samtidigt som fraktpriserna mellan Asien och Europa låg ungefär 20 % över nivåerna före krisen (Eurogroup Consulting). De danska rederierna Maersk och Norden bedömde läget som för osäkert för trafik genom sundet (Børsen).

En enda last med raffinerade oljeprodukter från Förenade arabemiraten till nordvästra Europa tecknades för omkring 10 miljoner dollar, mer än dubbelt så mycket som i januari (OPIS).

Råoljepriserna har fallit tillbaka, vilket gör störningen lätt att underskatta. Europeiska konsumenter köper inte råolja. De köper diesel, flygbränsle, eldningsolja och gas. I de priserna ingår frakt, försäkring, raffinering och detaljhandelsmarginaler, och de kostnaderna justeras långsammare än råoljan. Varje land tar dessutom upp kostnaderna på sitt eget sätt.

I Frankrike bedömde TotalEnergies vd Patrick Pouyanné att det tar tre till fyra månader innan pumppriserna normaliseras, eftersom charteravtal och sjöfartsrisker släpar efter råoljepriset (Le Monde). I Nederländerna konstaterade konkurrensmyndigheten ACM att pumppriserna inte hade återgått till nivåerna före krisen eftersom grossist- och raffinaderikostnader låg kvar på en högre nivå (ACM). Italien har en inhemsk förklaring ovanpå detta: branschorganisationen Unem beräknade att raffinaderimarginaler, inte råolja, låg bakom större delen av dieselprisets uppgång sedan februari. När en rabatt på bränsleaccisen löpte ut den 4 juli tillkom dessutom omkring 0,061 euro per liter, oberoende av Gulfkrisen (Auto.it, Motor1). Vad väljarna betalar vid pumpen beror alltså lika mycket på lokala skatter och raffinaderistrukturer som på fatpriset.

Frankfurts låsning

ECB uppskattade den 2 juli att en utdragen störning i Gulfregionen kan höja inflationen i euroområdet med 1,3 procentenheter vid toppen 2027 och hota upp till 3 % av produktionen (ECB). Fabio Panetta, ledamot i ECB-rådet, varnade för att banken inte kan binda sig vid en fast räntebana så länge energimarknaderna är oroliga (Banca d'Italia). En utbudschock som försvagar tillväxten talar för lägre räntor. En utbudschock som driver upp inflationen talar emot räntesänkningar. Båda trycken träffar Frankfurt samtidigt, och ECB har inget verktyg för att öppna ett sund.

Europa kan inte kontrollera Hormuz, tvinga redare att segla eller sätta de riskpremier som avgör om lasten rör sig. Marknaden prissätter redan europeisk energi som om den kontrollen är borta.