Industriberedskap klyver EU:s €2 trillion-budget

Den siffra på 2,0 biljoner euro som nu ligger över nästa EU-budget är politiskt användbar, men jämförelsen är inte rak. Det nuvarande paketet nådde den nivån först när Bryssel lade NextGenerationEU-lånen ovanpå den ordinarie långtidsbudgeten. Själva kärnbudgeten låg på 1 074 miljarder euro i 2018 års priser. Striden gäller därför regeln som avgör vart EU-pengarna går: till regioner som behöver komma i kapp, eller till länder som redan har kapacitet att bygga teknik, försvar och energi.

Regeln avgör vinnarna

Varje huvudstad har veto, eftersom långtidsbudgeten kräver enhällighet i rådet efter Europaparlamentets godkännande enligt artikel 312 i EUF-fördraget. Därmed får varje nationellt klagomål en väg in i den slutliga uppgörelsen.

Under decennier har en stor del av EU:s utgifter följt behov. Sammanhållningsmedel går till fattigare regioner för att minska skillnader i inkomster, infrastruktur och jobb, enligt Europaparlamentets översikt över sammanhållningspolitiken. Pengar från den gemensamma jordbrukspolitiken skyddar jordbrukarnas inkomster och landsbygdsekonomier, vilket framgår av parlamentets genomgång av CAP-finansieringen.

Konkurrenskraftspengar fungerar annorlunda. Om nya medel kanaliseras genom industriprogram, forskningspartnerskap och nationell medfinansiering blir vinnarna ofta platser med starka företag, universitet, försvarsleverantörer och myndigheter som kan skriva ansökningar. Den slutliga formeln är ännu inte fastställd, så poängen är inte en exakt siffra. Poängen är mekanismen: sammanhållningspolitik belönar behov, industripolitik belönar beredskap.

Betalarländer vill ha ambition inom en gräns

Tysklands problem är räkneövningen. Mer EU-utgifter för teknik, försvar och Ukraina kräver antingen högre nationella inbetalningar, gemensam upplåning eller nedskärningar i äldre prioriteringar. Därför blir ett tak för budgeten, med hårdare prioriteringar inom ramen, den naturliga linjen för nettobetalande medlemsländer, särskilt när Bryssel redan har separata kanaler för regional utveckling genom Europeiska regionala utvecklingsfonden och för försvarsindustrin genom Europeiska försvarsfonden.

Frankrike sitter i en annan trång sits. Paris vill försvara jordbrukspolitiken och samtidigt driva på för försvar och industri, men det finanspolitiska utrymmet har krympt sedan rådet i juli 2024 inledde ett underskottsförfarande mot Frankrike. Upplåning på EU-nivå får inte kostnaden att försvinna. Den flyttar konflikten från dagens nationella avgift till morgondagens gemensamma återbetalning.

Polen är det tydligaste stresstestet. Warszawa vill ha mer pengar till säkerhet, gränsmotståndskraft och Ukraina, men landet har också ett stort direkt intresse av sammanhållningspolitiken: Cohesion Data Platform visar 76,7 miljarder euro till Polen. Landet kan vilja se ett tuffare Europa och ändå motsätta sig att det betalas genom att försvaga de formler som finansierade dess upphämtning.

Samma spänning löper längs EU:s östra flank. Om budgeten behandlar exponering mot Ryssland som en kostnad har Polen och de baltiska länderna ett starkt anspråk. Om pengarna följer industriell kapacitet kan större ekonomier fånga en större del genom upphandlingskedjor och forskningskonsortier, samtidigt som utsatta medlemsländer bär säkerhetsrisken.

Notan måste fortfarande betalas

Jordbrukare och fattigare regioner behöver inte motsätta sig konkurrenskraftsutgifter för att förlora på dem. De förlorar om satsningarna finansieras genom nedskärningar i jordbrukspolitiken eller sammanhållningspolitiken och därefter delas ut i tävlingar där de har svagare förutsättningar att vinna.

Finansieringsformen spelar också roll. EU:s intäkter bygger fortfarande i hög grad på nationella inbetalningar utifrån bruttonationalinkomst, medan gemensam upplåning skapar EU-skuld som måste betalas tillbaka över tid, enligt kommissionens intäktsguide och investerarmaterial om NextGenerationEU. Bidrag hjälper svagare regioner mer direkt. Lån gynnar dem som kan låna och leverera projekt. Medfinansiering, där en regering måste lägga till egna pengar, kan stänga ute fattigare förvaltningar redan innan tävlingen börjar.

Budgetstriden kommer att beskrivas som gamla transfereringar mot moderna prioriteringar. Den svårare frågan är om Europa kan bygga industriell kapacitet och samtidigt hålla fast vid löftet att fattigare regioner fortfarande ska kunna komma i kapp.