Iran styr om fartyg i Hormuz

Hormuzsundet är öppet på villkor. Fartyg kan passera, men Iran vill bestämma hur. I slutet av juni meddelade Irans revolutionsgarde rederier att endast rutter som Teheran pekat ut får användas genom sundet, med varning om ett "kraftfullt svar" mot fartyg som vägrar (CNBC). Genom sundet passerar omkring 20 miljoner fat råolja per dag och ungefär en femtedel av den globala handeln med LNG, flytande naturgas (EIA). För Europa är prövningen praktisk: om försäkringsbolag och redare anpassar sig till Teherans rutt innan regeringar agerar får Iran kontroll utan att formellt stänga sundet.

Två leder, ett hot

Efter att USA och Iran den 17 juni enades om ett tillfälligt ramverk för återöppning erbjöd Oman en avgiftsfri korridor längs sin kust, samordnad med IMO, FN:s sjöfartssäkerhetsorgan (Gulf Industry/ONA). Fartyg började testa den. Den 24 juni passerade 78 fartyg genom sundet, varav 42 procent tog den omanska rutten (S&P Global). Dagen därpå avvisade revolutionsgardet alla leder som inte kontrolleras av Iran.

Där ligger kärnfrågan. Enligt UNCLOS, FN:s havsrättskonvention, får ingen kuststat stoppa så kallad transitpassage genom sund som används för internationell sjöfart (UNCLOS). Irans anspråk går längre än så: Teheran hävdar i praktiken rätten att avgöra vilken rutt som räknas och att hota fartyg som väljer en annan.

Vem avgör egentligen en resa?

Regeringar slår fast principer. Befälhavare och redare avgör om en resa blir av. Ett fartyg på väg mot Hormuz kontrollerar i dag krigsriskförsäkring, vägledning från P&I-klubbar, alltså de ömsesidiga försäkringsgivare som täcker ansvar vid sjöfartsolyckor, sanktionsjuridik och befraktningsavtal innan vädret ens blir den viktigaste frågan. P&I-klubbar har sagt att försäkringsskydd inte gäller för handel som bryter mot sanktioner (Shipowners' Club). BIMCO:s standardklausuler för krigsrisk ger redare rätt att vägra en passage som de bedömer som osäker (BIMCO). Försäkringsbolag säger att det kan krävas månader av stabilitet innan premierna sjunker (CNBC).

Resultatet är ett dubbelt tvång. Den som använder Teherans godkända led riskerar sanktionsproblem. Den som undviker den riskerar fysiska angrepp och försäkringskostnader som gör resan kommersiellt omöjlig. Iran behöver inte blockera sundet om privata grindvakter stänger alternativen.

Vad Europa kan och inte kan göra

EU har agerat, men med verktyg som är byggda för en annan typ av påtryckning. Den 8 juni införde rådet, där medlemsstaternas regeringar fattar gemensamma beslut, sanktioner mot en enhet inom revolutionsgardets flotta och två personer inom ett nyligen utvidgat ramverk. Det var första gången EU använde sanktioner specifikt för att försvara fri sjöfart (2eu.brussels, Firstpost). Frankrike kräver fri sjöfart utan villkor och beskriver ett eventuellt militärt svar som minröjning och eskort (La Gazette France).

Sanktioner fryser tillgångar och begränsar resor. De röjer inte minor och gör inte en osäker farled kommersiellt användbar. Europas två marina insatser i området visar glappet. EMASOH/Agenor, en franskledd europeisk övervakningsinsats där omkring åtta medlemsstater deltar, bevakar sundet men har inget mandat att ingripa (EMASOH). Operation ASPIDES, som inleddes 2024 för att skydda sjöfarten i Röda havet, kan eskortera fartyg genom riskområden men utformades för att avskräcka Huthirörelsens angrepp, inte för att tvinga en kuststat att acceptera alternativa korridorer (Council of the EU).

Europas energikoppling till Hormuz går via priser, inte pipelines. Det mesta av råoljan genom sundet går till Asien, vilket betyder att störningar slår mot Europa som högre globala olje- och fraktkostnader snarare än som uteblivna tankfartyg. EU-kommissionen har pekat ut flygbränsle som en sektor där åtstramningen kan märkas tydligast (EIA, Infobae/EFE).

Den 60 dagar långa amerikanska sanktionslicensen som bär upp den nuvarande vapenvilan löper ut den 21 augusti. Om fartyg fortsätter att använda Omans korridor och försäkringsgivare börjar erbjuda fungerande premier för den försvagas Irans grepp. Om minor och attacker gör att bara den iranska rutten går att försäkra börjar transitpassage, den rättsliga princip som säger att ingen kuststat får blockera ett internationellt sund, bero på tillstånd från den aktör som skapar hotet. Det prejudikatet stannar inte i Persiska viken.