Irland leder EU:s budgetstrid

Den 1 juli tog Irland över det roterande ordförandeskapet i Europeiska unionens råd, där medlemsländernas ministrar förhandlar och röstar om EU-lagstiftning. Dublin får därmed leda arbetet just när en av unionens största olösta frågor går in i nästa fas: EU-kommissionens förslag till sjuårsbudget på nära 1,98 biljoner euro (Zeit, Europeiska kommissionen).

Ordförandeskapet innebär inte att Irland styr EU. Det innebär att Irland styr förhandlingsrummet där 27 regeringar ska försöka enas. Skillnaden är avgörande, eftersom rummet snart blir trångt.

Ordförande, inte chef

Ordförandelandet leder de flesta ministermöten, skriver kompromisstexter och avgör i vilken ordning konflikterna tas upp. Det kan inte lägga fram lagförslag, köra över nationella veton eller skapa en majoritet som inte finns (Europeiska unionens råd). Irlands halvår är dessutom första delen av ett 18-månadersprogram tillsammans med Litauen och Grekland. Dublin tar alltså över en färdig kalender, inte ett tomt bord (irländska trioprogrammet).

Mycket av arbetet sker långt före ministermötena. I rådets arbetsgrupper går nationella tjänstemän igenom lagtexter rad för rad. I Coreper, kommittén för medlemsländernas EU-ambassadörer i Bryssel, mildras eller låses de flesta politiska konflikter innan ministrarna träffas (rådets förberedande organ). Ett ordförandeskap lyckas när motsättningarna har krympt innan kamerorna slås på. Under sex månader väntas Dublin behöva skriva hundratals kompromisser på tiotals politikområden (Euronews FR).

Därför är budgeten svår att få i mål

Den fleråriga budgetramen, EU:s sjuåriga utgiftsplan som ofta kallas MFF, har en av Bryssels hårdaste beslutsregler. Alla 27 regeringar måste vara överens. Därefter måste Europaparlamentet ge sitt godkännande, vilket betyder att parlamentet kan säga ja eller nej till hela paketet men inte skriva om det rad för rad (rådet om MFF). Ett enda land kan stoppa uppgörelsen.

Därför får ordförandeskapets skrivarbete ovanligt stor betydelse. Vilka budgetposter som diskuteras först, vilka siffror som förs in i kompromisstexterna och hur snabbt kalendern pressas fram påverkar om regeringarna till slut står inför ett hanterligt val eller ett förhandlingsfält som är för stort för att stänga.

Tyskland, under förbundskansler Friedrich Merz, har drivit på för kraftiga nedskärningar. Reutersbaserade uppgifter som återgetts i tyska medier beskriver hur Berlin vill minska kommissionens förslag med omkring 400 miljarder euro, även om siffrans formella status har ifrågasatts (Deutschlandfunk, WirtschaftsWoche). Den tyska kritiken har riktats mot tidiga utkast där utgifter för konkurrenskraft och försvar skulle minska, medan jordbruket och sammanhållningspolitiken skyddas. Det senare är den del av EU-budgeten som styr pengar till lantbrukare och till fattigare regioner inom unionen (n-tv).

Här ligger den egentliga konfliktlinjen. Nettobetalare som Tyskland, Nederländerna och Österrike vill hålla nere budgeten. Nettomottagare i södra och östra Europa vill försvara de utgifter som ska minska avståndet till rikare medlemsländer.

Irlands premiärminister Micheál Martin svarade vid ordförandeskapets start med att varna för "extrema positioner" i budgetstriden, en markering riktad till båda lägren (Zeit). Martins inflytande ligger inte i en extra röst. Det ligger i pennan: ordförandeskapet skriver de kompromissrutor som avgör vad regeringarna faktiskt väljer mellan.

Tidspress från flera håll

Budgeten är inte den enda frågan som kräver enhällighet. Utvidgningen med Ukraina och Moldavien, ett nytt sanktionspaket mot Ryssland och öppna steg i anslutningsprocesserna kräver också samförstånd och möter egna politiska hinder (Euronews PL, Onet). Volodymyr Zelenskyj besökte Dublin och uppmanade offentligt Polen och Ungern att inte blockera Ukrainas väg mot EU (Rzeczpospolita).

Sådana uttalanden är politiska signaler, inte institutionella resultat. Men varje fråga som kräver enhällighet använder samma begränsade lager av politisk vilja. Ett budgetstopp skulle snabbt förbruka det.

Det är ordförandeskapets verkliga makt: inte att besegra ett veto, utan att skriva en text som gör det dyrare att använda ett.