Italien stoppar alla asylöverföringar

Mellan den 12 juni och den 7 juli bad åtta EU-länder Italien att ta tillbaka asylsökande enligt EU:s nya migrationsregler. Italien avslog samtliga 12 begärda överföringar (2eu.brussels, Visaverge). Rom har stoppat inkommande överföringar sedan december 2022, med undantag för familjeärenden som rör ensamkommande minderåriga. EU-kommissionens första kontroll av hur de nya reglerna fungerar, publicerad den 16 juli, visade inga tecken på att stoppet hade hävts (Commission assessment). Det tidiga testet av migrationspakten gav därmed ett tydligt besked: EU-rätten kan peka ut ansvarigt land, men den kan inte på egen hand få en regering att öppna dörren.

Roms försvar är svagt på papperet

Inrikesminister Matteo Piantedosi lutar sig mot två argument. Det första är att gamla asylärenden, för personer som nådde Italien före den 12 juni, ska ha "nollställts" genom uppgörelser med Tyskland och Frankrike i slutet av 2025 (Il Sole 24 Ore). Det andra är att Tyskland bör räkna av sina överföringskrav mot de omkring 2 200 migranter som tyskflaggade frivilligorganisationers räddningsfartyg har fört till italienska hamnar i år (Il Foglio).

Båda argumenten har juridiska problem. Någon offentlig text om en bilateral uppgörelse som raderar äldre ärenden finns inte i parlamentariska handlingar, rådets register eller kommissionens dokument. Kommissionens bedömning tar upp Italiens avslag utan att nämna någon sådan friskrivning (Commission assessment). EU:s asylförordningar gäller direkt i medlemsländerna. Två inrikesdepartement kan inte i praktiken stänga av dem genom en privat överenskommelse (AMMR).

Den troliga förklaringen är enklare. Enligt de gamla Dublin III-reglerna, den förordning som före pakten avgjorde vilket land som ansvarade för en asylansökan, hade Tyskland sex månader på sig att faktiskt överföra en person efter att Italien hade accepterat ansvaret. Om tidsfristen löpte ut gick ansvaret automatiskt över till Tyskland. EU-domstolen slog fast den principen i Shiri-domen (Dublin III, CJEU Shiri). Det Rom beskriver som en "nollställning" ser därför mer ut som utgångna tidsfrister, ompaketerade som diplomati.

Klockan är det enda verktyget för efterlevnad

Den nya pakten, formellt förordningen om asyl- och migrationshantering, försöker minska avståndet mellan beslut på papperet och faktiska överföringar. Återtagandeförfaranden ska bli mer automatiska. Det land där en person först reste in i EU ansvarar i 20 månader i stället för 12 (AMMR, Verfassungsblog).

Men konflikten med Italien visar vad pakten inte löste: möjligheten att tvinga fram efterlevnad. Ansvarskedjan ser ut så här. Ett medlemsland, exempelvis Tyskland, begär en överföring. Italien ska antingen godta begäran eller föreslå ett alternativ. Kommissionen kan granska efterlevnaden, publicera slutsatser och i förlängningen inleda ett överträdelseförfarande, alltså EU:s verktyg för att pressa medlemsländer att följa unionsrätten. Domstolar kan tolka tidsfrister. Men bara italienska myndigheter kan i praktiken sätta någon på ett flygplan.

Tysklands egna siffror visar hur svagt systemet redan fungerade. Under 2024 lämnade Tyskland in 74 583 Dublinbegäranden till andra EU-länder, fick 44 431 godkännanden och genomförde bara 5 827 faktiska överföringar, enligt Brussels Signal. Ungefär ett godkännande av åtta ledde till att en person faktiskt flyttades.

Selektivt, inte oförmöget

En uppgift försvagar Roms linje. Enligt NZZ accepterade Italien 51 schweiziska återtagandebegäranden efter den 12 juni. Schweiz är inte EU-medlem men deltar i Dublinsystemet. Mönstret pekar därför mer mot ett politiskt val än mot administrativ överbelastning.

Andra regeringar tolkar situationen på samma sätt. Nederländerna ser konflikten som paktens första trovärdighetstest (Upday NL). Österrike följer frågan genom Brennerpasset, den alpina korridor där migranter som landar i Italien kan fortsätta norrut mot österrikiskt och tyskt territorium, och ser Italiens vägran som ett sätt att exportera ett problem landet själv ansvarar för enligt regelverket (Kurier).

Kommissionens nästa breda bedömning väntas i oktober. Då börjar tidsfristerna för de första ärendena efter paktens ikraftträdande löpa ut. Om Italien fortsätter att säga nej flyttas ansvaret för asylansökningarna tillbaka till Tyskland och andra begärande länder. Det sker inte genom förhandling, utan automatiskt enligt förordningen (AMMR). Pakten gav EU starkare juridisk grund för att kräva italienskt samarbete. Den gav ingen makt att genomföra en överföring som Rom inte vill ha.