Italiens €194bn fastnar före EU-fristen

Italiens regering bråkar om pengar som den inte lyckas använda. Den centrala räkenskapsmyndigheten har bett departementen redovisa vad som hänt med outnyttjade medel från landets del av EU:s återhämtningsprogram efter pandemin, i Italien kallat PNRR. Konflikten visar ett problem som sträcker sig långt utanför Rom. Med två månader kvar till slutdatumet ställs flera europeiska regeringar inför samma fråga: går det att förvandla EU:s investeringslöften till färdiga projekt i tid?

Betalningskedjan har en hake

Återhämtnings- och resiliensfaciliteten, RRF, är EU-programmet som fördelar hundratals miljarder euro efter pandemin. Det fungerar inte som en fri kassa för medlemsstaterna. Varje land har lämnat in en detaljerad plan med reformer och investeringar. EU-kommissionen betalar ut pengarna i delbetalningar, men först efter att ha kontrollerat att åtagandena är uppfyllda (EUR-Lex, European Commission). Ett departement kan alltså ha miljarder avsatta på papperet, men utan färdiga arbeten och giltig dokumentation kommer nästa utbetalning inte från Bryssel.

Pengarna är uppdelade i två kategorier. Bidrag betalas av EU utan återbetalningskrav. Missas målen uteblir pengarna. Lånen hamnar däremot på statens balansräkning. Italien har lånat mycket genom RRF. Om projekten som finansieras med lån inte blir klara finns skulden ändå kvar.

Kommissionens riktlinjer för avslutningen, publicerade i maj, ger en snäv tidsplan. Alla delmål ska vara uppfyllda senast den 31 augusti 2026. Betalningsansökningar ska lämnas in i september. Programmet stängs den 31 december (European Commission).

Italien: 194 miljarder euro på papperet, halvfärdigt på marken

Italien har den största tilldelningen inom RRF, omkring 194 miljarder euro, och har hittills fått cirka 166 miljarder euro, motsvarande 85 % (Powerzine, European Commission). Regeringen uppger att genomförandet ligger på 72 % (Il Fatto Quotidiano). Men ett land kan anta en reform eller tilldela ett kontrakt och därmed bocka av ett EU-villkor, samtidigt som skolan, vårdcentralen eller bostaden fortfarande är en byggarbetsplats.

Utbildningsområdet visar avståndet mellan formell måluppfyllelse och verkligt genomförande. Enligt Fondazione Agnelli hade bara 45,6 % av PNRR-medlen till utbildning betalats ut i februari 2026. Samtidigt var 62 % av resurserna bundna i projekt som ännu upphandlades eller byggdes. Det ursprungliga målet om 264 000 nya förskoleplatser har sänkts till 150 480 (Corriere). I andra änden av skalan finns ett program som skulle ge exploaterade lantarbetare alternativ till arbetsläger kontrollerade av mellanhänder. Där har bara 20 miljoner euro av 200 miljoner euro använts (Editoriale Domani). Arbetarna bor fortfarande kvar i lägren.

Tidsfristen slår mot hela EU

Italien är inget undantag. Vid slutet av 2024 hade bara 47 % av tillgängliga RRF-medel betalats ut i EU som helhet (European Parliament). I genomsnitt hade bara hälften av de pengar som huvudstäderna tagit emot nått slutmottagarna vid utgången av 2023 (European Data Journalism Network). Flaskhalsen är ofta inte den politiska viljan, utan upphandlingar, tillstånd och kommunal kapacitet. Det är den administrativa maskinen som ska göra budgetposter till färdiga byggnader, och den pressas nu in i en fast EU-kalender.

Greklands centralbank har beskrivit uppgiften att absorbera de återstående 10 miljarderna euro som "extremt ambitiös" (Euro2Day). Portugisiska kommuner har skrivit till regeringen och frågat vem som ska betala för arbeten som inte hinner bli klara i tid (Observador, RTP). Rumänien har i stället strukit 1,2 miljarder euro ur sin plan, hellre än att låtsas att allt skulle kunna användas (Romania Insider).

Den portugisiska frågan är den centrala. När bidrag inte används stannar pengarna hos EU. Landet får dem aldrig. När lån inte används som tänkt finns skulden kvar även om projektet inte blev färdigt (European Parliament). I båda fallen behöver den förskola som inte byggdes fortfarande byggas. Kostnaden hamnar då någon annanstans än i Bryssel.

I Italien faller den tyngsta bördan på fattigare kommuner i söder, där den lokala förvaltningen från början hade sämst förutsättningar att hantera komplicerade EU-upphandlingar. RRF konstruerades för att belöna länder som kan slutföra offentliga projekt i tid. När systemet inte levererar hamnar kostnaden hos de samhällen som hade störst behov av investeringarna.