Italiens räntekostnader ökar med 30 miljarder euro

I den finansplan som regeringen skickade till parlamentet den 2 oktober räknar Italien med att betala 117,2 miljarder euro i ränta på statsskulden 2029, jämfört med 87,2 miljarder 2025. Det är en ökning med 30 miljarder euro, enligt Il Fatto Quotidianos redogörelse för planen (Il Fatto Quotidiano). Det rör sig om prognoser som en tidning har återgett. Uppgifterna har inte kontrollerats mot den officiella tabellen, så decimalerna kan ändras. Riktningen sätter ramarna för 2027 års budget, som finansminister Giancarlo Giorgetti nu ska utforma.

Planen är en flerårig prognos över inkomster, utgifter och räntor. En senare budgetlag avgör vad som faktiskt ska spenderas (AGI). När regeringen godkände planen beskrev Giorgetti den som ett försiktigt upplägg i ett kärvare ekonomiskt läge (To Brief).

Varför äldre skulder driver upp räntekostnaden långsamt och stadigt

Ett lands ränteutgifter speglar skuldens historia mer än dagens marknadsläge. När investerare kräver högre avkastning, alltså mer betalt för att köpa en obligation, fortsätter landets befintliga obligationer med fast ränta att ge den ränta som avtalades när de såldes.

Den högre kostnaden slår igenom först när staten ersätter obligationer som förfaller eller lånar för att täcka ett nytt underskott. Det kallas refinansiering. Vid utgången av 2025 var statsskuldens genomsnittliga återstående löptid 7,9 år, enligt Italiens parlamentariska budgetkontor, landets oberoende finanspolitiska kontrollorgan (UPB). Varje år ersätts därmed ytterligare en del av den gamla, billigare skulden med nya lån till den ränta som gäller då.

Ränteläget för de nya lånen drivs upp av utvecklingen i hela euroområdet, inte av särskild oro för Italien. En baspunkt är en hundradels procentenhet. I sitt sjätte ekonomiska bulletin för 2026 hänförde ECB, Europeiska centralbanken, cirka 37 av den ungefär 45 baspunkter stora uppgången i euroområdets tioårsräntor till förändrade förväntningar på ECB:s framtida räntor. Samtidigt var skillnaderna mellan ländernas upplåningskostnader i stort sett oförändrade (ECB). För Italien innebär det att lånen blir dyrare när upplåningen stiger i hela euroområdet, inte för att investerare särskilt riktar in sig på landet.

Fallande skuldkvot, stigande ränteutgifter

Italiens statsskuld väntas nå en topp på omkring 138,5 procent av BNP 2027, för att därefter sjunka till cirka 136,6 procent 2029. BNP är värdet av allt som produceras i ekonomin under ett år (Agenparl, Il Mattino). Skuldkvoten sjunker eftersom ekonomin, mätt i löpande priser utan inflationsjustering, växer snabbare än skulden.

En lägre skuldkvot minskar inte det Italien är skyldigt obligationsägarna. Ränteutgifterna väntas stiga från 3,8 till 4,6 procent av BNP under samma period (Il Fatto Quotidiano). En större andel av landets inkomster går då till långivare i stället för till pensioner, sjukhus eller skolor.

Vad ytterligare lån skulle kosta

Vid sidan av planen bad regeringen parlamentet om tillstånd att låna utöver den utgiftsgräns som Italien kommit överens om med EU enligt unionens finanspolitiska regler. Det extra utrymmet ska täcka energi och försvar 2027 och 2028 och uppgår till omkring 29 miljarder euro sammanlagt över de två åren (AGI, Agenparl).

Den publicerade redogörelsen säger inte om ränteprognosen redan räknar med dessa lån. Nya obligationer får den ränta som gäller när de säljs, och räntekostnaden löper så länge obligationerna är utestående.

Det är ännu inte avgjort vilka som gynnas. EU-kommissionens vägledning styr energiundantaget mot renovering och energieffektivisering av byggnader, snarare än rabatt på elräkningar eller sänkta bränsleskatter (European Commission). Om Rom följer den inriktningen skulle stödet främst gynna bostadsägare som har råd att renovera och företagen som utför arbetet, snarare än hyresgäster. Det är en slutsats utifrån vägledningen, inte ett beslutat sätt att fördela pengarna.

Kraven för godkännande är höga. Artikel 81 i Italiens konstitution kräver absolut majoritet i båda kamrarna för att regeringen ska få låna utöver planen under exceptionella omständigheter (Italian Senate). Parlamentet väntas rösta den 13 oktober (Corriere della Sera).

Prognosen visar att Italiens årliga ränteutgifter ökar varje år fram till 2029, samtidigt som skulden minskar i förhållande till ekonomin. Båda utvecklingarna följer av en refinansieringsplan som fastställdes för länge sedan och räntor som sätts i hela euroområdet. Rom styr varken tidsplanen eller ränteläget. Siffrorna behöver fortfarande kontrolleras mot den officiella tabellen. Före omröstningen måste finansdepartementet ge ledamöterna ett tydligt besked: räknar ränteprognosen redan in de lån som regeringen ber dem godkänna?