Italiens valbonus kan missa senatsmajoritet

Italiens deputeradekammare godkände Giorgia Melonis valreform slutligt den 8 oktober med 227 röster mot 164 i en sluten omröstning (kammarens officiella omröstning, AGI). Lagen ger koalitionsledarna större kontroll över vilka som tar plats i parlamentet. Reformens centrala löfte är en mandatbonus som ska ge en stabil regering. Men parlamentets tekniska underlag visar att en vinnare som precis når röstgränsen kan få en plats för lite för majoritet i senaten (parlamentets gemensamma underlag).

Meloni säger att väljarna nu ska kunna välja parti, koalition, program, en tilltänkt premiärminister och sin egen parlamentsledamot (AGI). Oppositionsledarna Elly Schlein och Giuseppe Conte beskriver reformen som en omskrivning av reglerna för att gynna regeringen inför nästa val. Oppositionens ledamöter har lovat att försöka få lagen prövad (AP).

Bonusen kan ändå ge för få mandat

Valreformen avskaffar Italiens blandade valsystem, där partilistor kombinerades med val i enmansvalkretsar. I stället fördelas mandaten proportionellt, med en bonus till vinnaren (Reuters via Internazionale). För att få bonusen måste ett parti eller en koalition vinna minst 42 % av de giltiga rösterna (parlamentets gemensamma underlag).

Röstgränsen räcker inte. Samma parti eller koalition måste också komma först i valet till både deputeradekammaren och senaten. Om den inte gör det i någon av kamrarna delas ingen bonus ut. Någon andra valomgång hålls inte (De Standaard). Senatens roll är viktig eftersom en italiensk regering behöver stöd i båda kamrarna för att tillträda och få igenom lagar.

Bonusen omfattar 70 mandat i deputeradekammaren och 35 i senaten, inom de fasta ramarna på 400 respektive 200 mandat (parlamentets gemensamma underlag). Det totala antalet mandat ökar inte. Varje bonusmandat tas från ett annat parti som annars skulle ha fått det.

Här brister stabilitetslöftet. I parlamentets förenklade räkneexempel vinner ett block som precis når röstgränsen i deputeradekammaren, men får ingen majoritet i senaten. Det får 202 av 400 mandat i den första kammaren, men bara 100 av 200 i den andra, en plats färre än de 101 som krävs för majoritet (parlamentets gemensamma underlag). Det faktiska utfallet påverkas av avrundningar, av hur rösterna fördelas mellan regionerna och av röster på partier som inte får några mandat.

Koalitionsledarna får större inflytande

Den tydligaste effekten gäller dem som bygger koalitioner. Röster på allierade listor som hamnar under 3-procentsspärren räknas ändå in i koalitionens 42 %, trots att de små listorna oftast inte får några ordinarie mandat (Reuters via Internazionale). Även små allierade blir därmed värda att rekrytera, oavsett listornas egna utsikter.

Bonusmandaten tillfaller kandidater på en fast lista som koalitionsförhandlarna tar fram före valdagen (De Morgen). Väljarna kan inte ändra listans ordning. En röst på koalitionen innebär att dess ledare avgör vilka kandidater som får platserna. Därmed tillsätts de mandat som ska säkra en majoritet utifrån partiledningarnas val.

Utländsk rapportering har lyft en aspekt som båda lägren tenderar att förbigå. De Standaard citerade statsvetaren Giovanni Orsina, som påpekade att även en enad opposition kan vinna bonusen (De Standaard). Reglerna gynnar den som samlar den bredaste alliansen. Det får betydelse även utanför Rom, eftersom den vinnande alliansen avgör vem som företräder Italien när EU-ländernas regeringar förhandlar.

Vad som återstår

Lagen gäller inte i något val förrän presidenten har stadfäst och låtit publicera den (Italiens konstitution, artikel 73). Författningsdomstolen har inte prövat den. Domstolen har tidigare underkänt en mandatbonus utan minsta röstandel och godkänt en gräns på 40 % år 2017 (Författningsdomstolens dom 35/2017).

Oppositionens försök att få lagen prövad möter ett processuellt hinder. Partier kan inte själva föra lagen till domstolen. En domare som prövar ett konkret mål måste hänskjuta frågan, så en prövning förutsätter att en tvist hamnar i en italiensk domstol.

I parlamentets räkneexempel ger bonusen majoritet i deputeradekammaren men inte i senaten, och kan därför inte garantera den stabilitet Meloni utlovar. Effekten på vilka som väljs in är tydligare: koalitionsledarna avgör vilka kandidater som får bonusmandaten.