Italien och Tunisien avvisar Libyens havskrav

Italien och Tunisien har skickat formella brev till FN där de avvisar Libyens ensidiga deklaration om en exklusiv ekonomisk zon, EEZ, i centrala Medelhavet. En sådan zon ger en kuststat rättigheter till fiske, havsbottenmineraler och energi upp till 200 nautiska mil från kusten, men den innebär inte full suveränitet. Hittills hade bara Grekland och Cypern formellt bestridit det turkisk-libyska havsmemorandumet från 2019, som enligt Aten och Nicosia drar gränser genom havsområden de själva gör anspråk på. Med Italien och Tunisien kommer invändningarna nu från båda sidor av centrala Medelhavet.

Vad ett protestbrev till FN gör, och inte gör

Enligt FN:s havsrättskonvention, UNCLOS, kan stater med motstående eller angränsande kuster inte avgöra överlappande havsgränser genom att bara deponera en karta hos FN. Artiklarna 74 och 83 kräver att gränsdragningen sker genom avtal med sikte på en rättvis lösning (UNCLOS full text). FN registrerar en stats position men godkänner den inte, och en ensidig anmälan binder inte andra stater vars rättigheter påverkas (UN DOALOS Libya file).

Ett protestbrev för in ett formellt icke-godkännande i akten. Det hindrar att tystnad senare tolkas som acceptans och visar energibolag, diplomater och domstolar att gränsen är omstridd. Enligt Pentapostagma lämnade Libyen in sin not den 27 maj 2025, Tunisien sin invändning den 19 april 2026 och Italien sin den 26 maj 2026. De exakta FN-texterna har inte kunnat verifieras oberoende.

Europeiska rådet, där EU:s stats- och regeringschefer anger den politiska riktningen, slog i december 2019 fast att det turkisk-libyska memorandumet "infringes the sovereign rights of third States, does not comply with the Law of the Sea and cannot produce any legal consequences for third States" (European Council conclusions). Italien och Tunisien lägger nu egna invändningar ovanpå den tidigare EU-positionen, från en annan del av Medelhavet.

Olika länder, olika juridisk grund

Italiens och Tunisiens invändningar bygger på skilda rättsliga spår. Italien uppges ha hänvisat till havsgränser kopplade till Internationella domstolens dom 1985 om Libyens och Maltas kontinentalsockel (ICJ Libya/Malta case) och argumenterat för att Libyens gränsanspråk skadar italienska rättigheter. Tunisien hänvisade till sitt eget mål mot Libyen vid Internationella domstolen 1982 (ICJ Tunisia/Libya case) och framställde invändningen som ett försvar av en befintlig bilateral rättslig grund, inte som solidaritet med Grekland eller Cypern.

De två linjerna väger olika politiskt. Rom invänder juridiskt men håller samtidigt kanalerna öppna. Italien behöver Libyen för migrationshanteringen på den centrala Medelhavsrutten och för energisamarbeten inom Meloniregeringens Mattei-plan, där Italien vill fungera som länk mellan Nordafrika och Europa genom gas och infrastruktur (Renewable Matter). Tunisien gjorde sin invändning lågmält, medan den synliga diplomatin har betonat stöd för en libyskledd politisk lösning snarare än maritim konfrontation (La Presse de Tunisie). Den juridiska handlingen och den diplomatiska tonen pekar därför inte helt åt samma håll.

Verkställighetsluckan

Invändningarna upphäver inte Libyens anspråk. De gör det dyrare att behandla gränsen som avgjord, men en högre kostnad är inte detsamma som ett ändrat beteende.

Tre hinder begränsar vad protestbrev kan åstadkomma. FN avgör inte havsgränstvister, utan förvarar dokumenten. Domstolar kräver jurisdiktion. Turkiet, som stöder Libyens havsrättsliga position, är inte part i UNCLOS och formulerar sina anspråk genom sedvanerätt. Turkiet har nyligen skickat egna brev till FN där landet ifrågasätter grekiska, cypriotiska och egyptiska havspositioner (Greek News on Demand). Ingen domstol har prövat de nuvarande linjerna, och UNCLOS-systemets tvistlösning kan inte tvingas på Ankara utan turkiskt samtycke.

Det praktiska testet är om energibolag bedömer den omstridda zonen som för riskabel för prospekteringslicenser, och om Libyen eller Turkiet kan fortsätta driva anspråk genom kontrakt och väpnad närvaro utanför Libyens kust. Grekland, Cypern, Italien och Malta har fördjupat sitt maritima samarbete vid ett möte i Rom (CDE News), och Frankrike och Italien gav den 25 juni i Antibes gemensamt stöd till navigationsarrangemang som följer havsrätten (Élysée joint statement). Det är signaler om samordning, inte verkställighetsverktyg.

Den juridiska akten mot Libyens anspråk växer. Verkställigheten är fortfarande svag.