Italien stoppar asylöverföringar

Åtta EU-länder skickade överföringsbegäranden till Italien under de första tre veckorna efter att de nya asylreglerna började tillämpas den 12 juni. Italien avslog samtliga. Två månader senare sade inrikesminister Matteo Piantedosi till ANSA att omkring 50 begäranden hade kommit in sedan pakten började gälla, men att bara tre personer faktiskt hade anlänt. Just skillnaden mellan ett beslut på papper och en person som kliver av en buss var vad EU:s migrations- och asylpakt skulle minska. De första tecknen pekar åt ett annat håll.

Begärandena ökar, ankomsterna gör det inte

EU-kommissionens första bedömning omfattade perioden 12 juni till 7 juli och visade 12 överföringsärenden från åtta medlemsländer. Alla avslogs av Rom. Piantedosis intervju den 21 augusti ger en senare bild: ungefär 50 begäranden in, tre faktiska ankomster ut.

Österrike är det enda land som har ett konkret påstående om genomförda överlämningar. Österrikiska och italienska medier, med hänvisning till Österrikes inrikesministerium, rapporterar att fyra asylsökande fysiskt har överförts med buss eller tåg efter den 12 juni (ORF, Il Sole 24 Ore). Men fyra österrikiska överföringar går dåligt ihop med Piantedosis uppgift om tre ankomster. Ingen har publicerat uppgifter på ärendenivå, och ingen av sidorna har förklarat skillnaden.

Samma glapp syns i hela Europa. Eurostat visar att 111 708 utgående begäranden enligt det gamla Dublinsystemet 2025, alltså EU:s tidigare regler där första inreselandet oftast ansvarade för asylprövningen, ledde till bara 16 620 faktiska överföringar. Italien tog ensamt emot 24 152 inkommande begäranden det året. Paktens nya regler skulle minska den skillnaden genom bättre bevisverktyg och tydligare ansvarskriterier. Flaskhalsen var dock aldrig bara identifieringen. Den låg i själva genomförandet.

Därför är fördröjning ett maktmedel

Enligt EU-rätten går ansvaret tillbaka till det avsändande landet om en överföring inte genomförs inom sex månader (förordning 604/2013, artikel 29). Italien behöver alltså inte nödvändigtvis vinna en juridisk tvist. Det räcker att tiden går.

Kommissionen har sagt tydligt att ett mottagande land inte bara kan vägra en överföring; det ska föreslå ett alternativt datum. Men Bryssel har ingen operativ makt att sätta någon på ett flyg till Rom. Verktyget är i stället överträdelseförfarandet, en långsam juridisk process som till slut kan ge en dom och böter. Det är ett hot som mäts i år, inte veckor. Mot en sexmånadersfrist är det svagt konstruerat.

Tvisten mellan Berlin och Rom visar hur mekanismen fungerar i praktiken. När Tyskland försökte överföra tre asylsökande den 19 augusti sade Viminale, Italiens inrikesministerium, att ärendena gällde tiden före paktens start den 12 juni och omfattades av en bilateral uppgörelse från slutet av 2025 om att börja om med rent bord (Adnkronos, Tagesschau). Tyskland håller inte med. Gråzonen mellan gamla Dublinärenden och nya paktärenden är precis där regeringarna nu strider, och varken EU-rätten eller det bilaterala avtalet drar en tydlig gräns.

Som vi tidigare rapporterat sade vice premiärminister Matteo Salvini förra veckan att Italien inte skulle ta emot återvändande från Tyskland så länge tyska NGO-fartyg fortsätter att föra räddade migranter till italienska hamnar. Den kopplingen binder ihop rättsligt skilda skyldigheter, men den fyller en politisk funktion: en processfråga görs om till en fråga om nationell suveränitet, användbar på hemmaplan.

Genomförandet brister i hela Europa

Finland har bekräftat att landet förbereder individuella överföringar till Italien, men hade den 21 augusti inte genomfört någon (HS). Nederländerna har nått en uppgörelse med Rom om ett rent-bord-upplägg som bara gäller ärenden efter den 12 juni, men ingen nederländsk källa bekräftar att någon överföring har slutförts (NOS).

Irland pressar Rom tillsammans med flera nordeuropeiska länder, men landets egen statistik försvagar trycket. The Irish Times rapporterade om bara 19 fysiska överföringar från 1 037 överföringsbeslut mellan 2021 och 2025. Eurostat noterade noll utgående irländska Dublinöverföringar 2025. Även länder som kräver italiensk efterlevnad har alltså haft svårt att göra sina egna beslut till faktisk förflyttning.

Pakten gav Europa bättre verktyg för att avgöra vilket land som ska hantera ett asylärende: en bredare fingeravtrycksdatabas genom det omarbetade Eurodac, tydligare regler för ansvarsfördelning och skärpta bestämmelser mot sekundära förflyttningar inom EU. Inget av detta ger någon makt att genomföra en överföring när mottagarlandet drar ut på tiden. Pakten förbättrade fördelningen av ansvar. Verkställigheten ligger fortfarande hos nationella regeringar som inte alltid vill samarbeta. Kommissionen behöver svara på om den tänker inleda ett överträdelseförfarande mot Italien. Fram till dess prövar Italien om ett exakt fastställt ansvar spelar någon roll när en regering helt enkelt vägrar att flytta människor.