Lettland vill stoppa ryska industrivaror

Lettlands utrikesdepartement har tagit fram ett lagförslag som ska förbjuda import av vissa industrivaror från Ryssland och Belarus, alltså gå längre än de restriktioner som EU-länderna hittills enats om gemensamt (Fontanka). Varulistan är ännu inte offentliggjord, och den detaljen är central. Ett snävt förbud mot säkerhetskänsliga insatsvaror kan försvaras som nationell säkerhetspolitik. Ett brett förbud mot hela industrikategorier börjar däremot likna handelspolitik. Enligt EU-fördragen är handelspolitiken unionens exklusiva område.

Det ekonomiska problemet är enkelt. Ett nationellt importförbud höjer kostnaderna för lettiska företag och minskar deras val av leverantörer. Effekten på ryska exportintäkter blir däremot begränsad om samma varor kan tas in i EU via ett annat medlemslands tull och därefter röra sig fritt på den inre marknaden, där varor normalt passerar gränser utan nya kontroller. Lettland får kostnaden. Ryssland märker sannolikt betydligt mindre.

Varför Lettland normalt inte kan göra detta — och varför landet ändå försöker

EU-rätten är tydlig. Artikel 207 i EUF-fördraget ger unionen ensam befogenhet över den gemensamma handelspolitiken: tullar, handelsavtal och åtgärder mot otillbörlig import. Artikel 3 slår fast att medlemsländerna inte själva får agera på områden där EU har exklusiv kompetens. Enskilda länder kan alltså inte på egen hand avgöra vilka utländska varor som ska passera deras gränser.

Rigas argument är att detta inte är handelspolitik utan säkerhetspolitik. Fördragen medger nationella restriktioner av hänsyn till allmän säkerhet enligt artikel 36 och vid allvarliga internationella kriser enligt artikel 347. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina ger Lettland ett starkare argument än ett normalt fredstida handelstvistmål skulle göra.

Men undantagen är smala. De ger inte medlemsländerna en generell rätt att driva egna handelssystem vid sidan av EU:s. Om Lettland kan använda säkerhetsundantaget för industrivaror som Bryssel inte har förbjudit, kan andra medlemsländer göra samma sak med andra hotbilder och andra produkter. Då rör sig EU bort från en gemensam tullunion och mot 27 parallella nationella regelverk, med högre efterlevnadskostnader för företag som handlar över gränserna och starkare incitament att styra varor genom de länder där reglerna är minst strikta.

Jordbruket som försöksfall: stora siffror, begränsad räckvidd

Lettland har redan prövat den nationella förbudsmodellen på livsmedel. Sedan mars 2024 stoppar landet import av jordbruksprodukter och djurfoder från Ryssland och Belarus. Parlamentet har förlängt förbudet till juli 2027 och beskrivit det som en säkerhetsnödvändighet (Saeima). Lettland har också ändrat sina upphandlingsregler så att leverantörer till offentliga kontrakt måste utesluta varor med ryskt eller belarusiskt ursprung (LV Portals).

Importsiffrorna föll kraftigt. Lettlands köp av ryska och belarusiska foderprodukter minskade med 93 % och importen av spannmål med 100 % jämfört med första halvåret 2024 (Bauskas Dzīve). Lettiska företrädare har samtidigt själva sagt att EU:s höjda tullar gjorde det tyngsta jobbet. Förbudet undantar dessutom uttryckligen transitgods och varor som ska vidare till andra EU-länder (Baltic Times). Produkter med ryskt ursprung kan fortfarande komma in i EU via exempelvis en tysk eller nederländsk hamn och därefter cirkulera inom unionen. Lettiska importörer förlorar tillgången. Ryska exportörer söker en annan väg in.

Det är kärnan i ekonomin bakom ensidiga förbud: lettiska företag får betala mer för alternativa leverantörer, lettiska tullmyndigheter får mer att kontrollera, och ryska intäktskanaler hålls öppna genom andra infarter.

Vem som håller med Lettland — och vem som inte följer efter

EU förbjuder redan import av bland annat ryskt kol, olja, stål, cement, trä, aluminium, guld och diamanter (Europeiska kommissionen, rådet). Lettlands förslag riktar sig mot de industrivaror som fortfarande ligger utanför dessa restriktioner.

De baltiska staterna och Polen delar Rigas vilja att gå längre mot Ryssland. Litauen, Lettland och Estland har gemensamt krävt att EU ska skynda på genomförandet av ett importförbud mot rysk olja (LRT). Men Lettland är mer ensamt om metoden än om målet. Polens jordbruksdepartement har varnat för att medlemsländer som inför egna importförbud riskerar överträdelseförfaranden i EU-domstolen (Wiadomości Handlowe). Tysklands fokus ligger på något annat: att granska hur ryska varor når EU via mellanhänder i Kazakstan, Kina och Turkiet, med riktade tullkontroller mot de rutter och företag där sanktionskringgående bedöms vara mest sannolikt (Bundestag).

Det finns därför inga tydliga tecken på att andra medlemsländer snabbt vill kopiera Lettlands nationella väg.

Prejudikatet väger tyngre än handelsvolymerna

Utan lagförslagets varukoder går det inte att bedöma den direkta handelseffekten. Den kan visa sig vara mindre viktig än det juridiska prejudikatet. EU-kommissionen har ännu inte reagerat offentligt. De lettiska importörer och företag som påverkas direkt är nästan helt frånvarande i debatten.

Om Bryssel accepterar förbudet får andra gränsstater en modell för nationella importstopp utanför EU:s gemensamma sanktioner. Om kommissionen angriper åtgärden måste den försvara EU:s rättsliga ram även när målet är rysk handel. I båda fallen tvingar ett av unionens minsta medlemsländer fram en fråga som EU helst har hållit samlad i sanktionspaketen: hur långt kan nationell säkerhet sträckas inom ett gemensamt handelssystem?