Lettlands regering faller efter att NATO:s luftregler stoppat nedskjutning av gränsdrönare

Natten till den 7 maj upptäckte franska stridsflygplan, som patrullerade det baltiska luftrummet, en drönare över Rēzekne, en lettisk stad 40 kilometer från den ryska gränsen. Piloterna följde den visuellt. De var beväpnade. De sköt inte. Förklaringen, som senare lämnades av lettisk tv, var att "villkoren för vapeninsats inte var uppfyllda". Inom en vecka avgick Lettlands försvarsminister, därefter premiärministern, och regeringen föll (Le Monde, Breaking Defense).

Det uteblivna ingripandet var inte ett haveri i systemet. Det var ett system som fungerade enligt sin konstruktion, men mot ett hot som konstruktionen inte längre passar för.

Fyra noder, ingen utlösare

Natos baltiska incidentberedskap bygger på en befälskedja med fyra aktörer, där ingen ensam håller hela mandatet. Nordatlantiska rådet, där alla 32 allierade måste vara överens, fastställer insatsreglerna. SACEUR, Natos högste militäre befälhavare i Europa och alltid en amerikansk general, översätter dem till operativa order. CAOC Uedem, ett dygnet runt-bemannat kommandocentrum i Tyskland, ger order om startberedskap. Det land som bidrar med flygplan, i detta fall Frankrike, behåller dessutom ett nationellt veto över vapeninsats genom sin egen militära kedja (NATO, Defence Matters).

Lettland kan alltså inte själv beordra en Natopilot att skjuta. Landet saknar egna stridsflygplan. Det tillhandahåller bana och radarinfrastruktur, men beslutet om avfyrning ligger i Paris, passerar via Uedem och begränsas av regler skrivna i Bryssel. Lettlands egen Natoambassadör har medgett att drönare som flyger in i lettiskt luftrum "i första hand" är Lettlands ansvar, samtidigt som landet saknar förmågan att bära det ansvaret i praktiken (LRT).

Reglerna kräver visuell identifiering, säkerhet om att nedfallande delar inte skadar civila och en proportionalitetsbedömning. För en långsam drönare som passerar på 200 meters höjd över en befolkad stad klockan tre på natten kan de kraven vara omöjliga att uppfylla innan drönaren redan har träffat något.

Den bilaterala omvägen

När Natos beslutsprocess kräver konsensus bygger länderna på östflanken i stället bilaterala lösningar med Ukraina, den stat som har faktisk stridserfarenhet av drönarkriget. Vid Bukarestnio-ländernas toppmöte den 13 maj undertecknade Litauen ett heltäckande drönaravtal med Ukraina om gemensam produktion av fyra drönarklasser på litauisk mark (Euromaidan Press). Polen och Estland utvecklar tillsammans luftvärnsroboten Mark 1 mot drönare, med polska fabriker som planerad bas för massproduktion och stridsprov som redan pågår i Ukraina (Army Recognition).

Natos generalsekreterare Mark Rutte gav själv stöd åt logiken vid toppmötet: "Vi kan inte fortsätta skjuta ned drönare för 20 000 dollar med robotar för 3 eller 4 miljoner dollar ... Ukraina kan spela en stor roll här" (NATO). Finland, som genom nationell lagstiftning begränsas från att skjuta i riktning mot den ryska gränsen, skyndar på drönarsamarbetet med Kyiv i ett separat spår (YLE).

EU driver samtidigt ett eget parallellt arbete. Den 5 maj öppnade EU-kommissionen ansökan för grundande medlemmar i en EU-ukrainsk drönarallians, med tidsfrist den 25 maj (European Commission). Men Frankrike och Tyskland motsätter sig att Bryssel får en samordnande försvarsroll och föredrar Nato eller mindre grupperingar där de själva kan forma processen (Lowy Institute). Tre institutionella spår löper därför bredvid varandra: Nato, EU och bilaterala avtal. Inget av dem ger ännu ett sammanhållet skydd.

Ett gap som följer kartan

Mönstret skapar en allians i två nivåer. Länder med egna flygvapen, som Polen och Finland, kan agera nationellt när drönare korsar gränsen. Polen har redan skjutit ned minst tre ryska drönare över sitt territorium. Länder utan egna stridsflygplan, som Lettland, Estland och Litauen, blir kvar i Natos konsensusstyrda befälskedja, som visade sig vara för långsam för ett hot där minuter avgör.

Den 15 maj utlöstes ännu ett drönarlarm i östra Lettland. Natoplan startade igen. Den strukturella lucka som blev synlig den 7 maj är fortfarande inte tätad (LSM). Drönarna fortsätter att komma, medan alliansen som byggdes för att avskräcka väpnade angrepp ännu inte har en gemensam ordning för ett billigt obemannat flygplan som flyger lågt över en medlemsstats stad på natten. Den bilaterala vågen kan på sikt fylla tomrummet. Tills vidare är de mest utsatta länderna också de som har minst mandat att skydda sig själva.