Litasco får sälja olja till Burgas

Från den 1 juli 2026 kan Bulgariens enda större raffinaderi åter köpa råolja via Litasco, ett Genèvebaserat handelsbolag inom ryska Lukoilkoncernen (Litasco). Ekonomiminister Alexander Pulev har sagt att anläggningen i Burgas stod "på gränsen" till nedstängning eftersom den inte kunde få tag i råolja som passade raffinaderiets tekniska krav (Fakti). Den akuta bränslekrisen är därmed avvärjd. Men lösningen öppnar på nytt en kommersiell kanal kopplad till samma ryskanknutna bolagsstruktur som EU:s sanktioner är avsedda att begränsa.

Vad Litasco gör och varför ägarbilden spelar roll

Litasco är inte vilken oljehandlare som helst. Bolaget beskriver sig självt som ett företag i Lukoilgruppen (Litasco). I oljehandeln är sådana handelsbolag centrala: de ordnar vem som säljer, vem som fraktar, vem som försäkrar och vem som finansierar varje last. Om banker eller försäkringsbolag inte vill hantera den delen av kedjan på grund av sanktionsrisk kan ett raffinaderi bli kommersiellt isolerat, även när råolja finns att köpa på världsmarknaden. Bulgarisk rapportering kopplar stoppet till ett Litascolån från 2023 och begränsningar knutna till en process i Genève, men de exakta mekanismerna är inte klarlagda (Fakti).

EU:s oljesanktioner, som finns i rådets förordning 833/2014, begränsar köp och import av råolja som har sitt ursprung i Ryssland eller exporteras därifrån (EUR-Lex). Den rättsliga prövningen följer oljan och transaktionskedjan, inte adressen på fakturan. Om en schweizisk handlare säljer irakisk eller kazakisk råolja till Burgas bryter det inte i sig mot reglerna. Problemet uppstår om handlaren döljer rysk olja, rysk kontroll, rysk finansiering eller en sanktionsbelagd mottagare.

Det är den gränsdragningen hela frågan kretsar kring. En icke-rysk last som säljs av ett Lukoilanknutet handelsbolag kan vara laglig, men ändå föra kommersiellt värde tillbaka till en ryskanknuten struktur. EU:s egen vägledning för efterlevnad säger att tillsynsmyndigheter och banker ska se bortom den juridiska formen och fråga vem som faktiskt äger, vem som betalar och vem som får vinsten (European Commission). Syftet med EU:s sanktioner är att minska Rysslands förmåga att finansiera kriget (Consilium). Om Litascokanalen stödjer eller urholkar det syftet beror på råoljans ursprung, finansieringen och vinstflödena. De uppgifterna har inte offentliggjorts.

Varför raffinaderiet inte bara kan byta leverantör

Burgas står för merparten av Bulgariens inhemska bränsleförsörjning, däribland flygbränsle och strategiska reserver. Ett raffinaderi kan inte utan vidare byta från en råolja till en annan. Varje anläggning är byggd för en viss råoljemix, på engelska "crude slate", där densitet, svavelhalt och kemisk sammansättning avgör hur processen fungerar (U.S. EIA). Om mixen ändras förändras också produktionen, och kalkylen kan snabbt sluta gå ihop. En råoljelast måste samtidigt vara laglig, möjlig att leverera, försäkringsbar, finansierbar och tekniskt användbar.

Bryssel såg detta tidigt. Genom förordning 2022/2367 fick Bulgarien ett tidsbegränsat undantag som tillät fortsatt import av rysk råolja sjövägen under särskilda villkor (EUR-Lex). En separat amerikansk licens som omfattar Lukoilverksamhet uppges löpa ut i slutet av oktober 2026. Om den inte förlängs, och ingen alternativ operatör eller leveranslösning finns på plats, kan Burgas stå inför ett betydligt skarpare avbrott inom några månader.

Tyskland och Italien valde andra lösningar

Europa har redan hanterat raffinaderier med ryska kopplingar. I september 2022 satte Tyskland Rosnefts andelar i raffinaderiet PCK Schwedt under statlig förvaltning och gav den federala nätmyndigheten Bundesnetzagentur operativ kontroll (Bundesnetzagentur). Berlin ordnade därefter alternativa leveranser av kazakisk råolja (Bundesregierung). Tyskland tog först kontrollen och löste sedan försörjningen.

Italiens raffinaderi ISAB Priolo på Sicilien, kontrollerat av ett Lukoildotterbolag, hade ett annat problem. Anläggningen fungerade tekniskt, men banker, handlare och försäkringsbolag drog sig tillbaka på grund av sanktionsrisken. Italien använde sina granskningsregler inom Golden Power-systemet och en amerikansk OFAC-licens för att få igenom en försäljning av ägandet (Lowdown). Italien ändrade ägarstrukturen.

Bulgarien har inte gjort något av detta. Litascolösningen köper tid, men besvarar inte frågan om vem som kontrollerar raffinaderiet eller vem som tjänar på handelsflödena. Nästa prövning handlar därför inte om bolagsadress, utan om lastens beviskedja: varifrån kommer råoljan, vem finansierar transporten och var hamnar vinsten? När den amerikanska licensen uppges löpa mot oktober krymper tiden för en strukturell lösning.