Litauen söker omstart med Kina

När Litauen 2021 öppnade ett taiwanesiskt representationskontor i Vilnius svarade Peking med att sänka de diplomatiska förbindelserna och pressa litauisk export. Även europeiska leveranskedjor med litauiska komponenter drogs in i konflikten (Reuters, WTO DS610). Fem år senare säger den tilltänkte utrikesministern Kestutis Budrys att Vilnius vill normalisera relationerna med Kina på pragmatiska villkor, inom ramen för internationell rätt och Litauens åtaganden i EU och Nato (LRT, Euronews).

Omsvängningen är medveten. Litauen tog större delen av kostnaden självt. Därmed lämnar landet också efter sig en fråga för resten av EU: kan det skydd som Bryssel byggde efteråt faktiskt hjälpa nästa lilla medlemsstat innan notan redan är betald?

Vad Litauens kris skapade

Konflikten upphörde att vara en bilateral tvist när EU-kommissionen väckte ett WTO-ärende mot Kina för diskriminerande handelshinder. Eftersom handelspolitiken är en EU-befogenhet kunde kommissionen agera för hela unionen. Pressen mot ett medlemsland formulerades därmed som ett angrepp på den inre marknaden.

Händelsen skyndade också på ett nytt juridiskt verktyg. EU:s instrument mot ekonomiskt tvång, som antogs 2023, fungerar i tre steg. Först utreder kommissionen om ett land utanför EU använder ekonomisk press mot en medlemsstat. Därefter avgör rådet, där medlemsländernas regeringar sitter, med kvalificerad majoritet om tvång föreligger. Det betyder att stora länder väger tyngre, men att inget enskilt land ensamt kan stoppa beslutet. Om rådet säger ja kan kommissionen föreslå motåtgärder: tullar, förbud i offentlig upphandling eller investeringsrestriktioner.

Verktyget finns. Det har aldrig använts. EU:s institut för säkerhetsstudier formulerade saken rakt: Europa behöver inte fler handelsvapen, utan vilja att använda dem.

Tre länder, tre skäl att tveka

Om instrumentet mot ekonomiskt tvång ska användas avgörs i praktiken av länder vars relationer med Kina ger dem skäl att undvika öppen konfrontation.

Tyskland har mest att förlora på störningar. Importen från Kina uppgick 2025 till 170,6 miljarder euro, med ett handelsunderskott på 89,3 miljarder euro (Süddeutsche Zeitung/dpa). Berlins linje, att hålla de kommersiella kanalerna öppna men skydda strategiska sektorer, passar Litauens nya hållning. Samma exponering kan samtidigt göra Tyskland försiktigt med att stödja motåtgärder när ett annat medlemsland utsätts.

Den tyska debatten rör sig, enligt Tagesschau, allt mer mot industrikonkurrens med Kina inom elektronik och elbilar. Den handlar mindre om hur små allierade ska försvaras mot ekonomiskt tvång.

Nederländerna ser frågan genom teknikens flaskhalsar. Haag har infört exportkontroller för avancerad utrustning till halvledarproduktion av säkerhetsskäl, och ägartvisten kring Nexperia med Peking är fortfarande olöst. Den nederländska logiken är att strategisk teknik först måste låsas ned. Därefter kan övriga relationer normaliseras.

Ungern använder Litauens fall som argument mot konfrontation. Kinesiska investeringar i batterisektorn beskrivs som större än 26 miljarder euro, med en planerad kapacitet på över 198 GWh till 2030 (Növekedés). Budapest tolkar Litauens kursändring som bevis för att symboliska markeringar kostar fabriker och jobb. Telex rapporterar att kinesisk konkurrens kan påverka en fjärdedel av Ungerns export, men regeringens svar är anpassning snarare än försvar.

De baltiska grannländerna berättar en mer lågmäld historia. Alla tre lämnade Kinas samarbetsformat 16+1 senast 2022 (Reuters, Latvia MFA). Kontakter fortsätter bilateralt och genom EU. Det är fungerande diplomati, men utan institutionellt förtroende.

Svaret som verktyget ännu inte gett

Inget enskilt land kan blockera EU:s instrument mot ekonomiskt tvång. Det är avsikten. Men kvalificerad majoritet kräver ändå att tillräckligt många regeringar är beredda att slå fast att tvång pågår och acceptera kostnaden för ett svar. Prövningen blir om Tyskland, Ungern och övriga medlemsländer skulle stödja åtgärder när trycket riktas mot någon annan.

Litauens omstart visar att EU har ett verktyg inför nästa fall av ekonomisk press. Det som ännu saknas är bevis för att verktyget används innan en liten medlemsstat får bära kostnaden ensam.