Madrid driver De Cos mot ECB-toppen

Christine Lagardes åttaåriga mandat som ECB-chef löper ut först i oktober 2027. Ändå pågår redan efterträdarstriden i Europas huvudstäder, och den började för flera månader sedan.

Enligt trovärdiga uppgifter från Euronews i februari kan Lagarde lämna i förtid, före det franska presidentvalet i april 2027. Det skulle ge Emmanuel Macron och Tysklands förbundskansler Friedrich Merz möjlighet att påverka successionen medan de fortfarande sitter vid makten. ECB:s svar var medvetet öppet: Lagarde "has not taken any decision regarding the end of her term". Formuleringen lämnade dörren öppen.

Två namn dominerar expertmätningarna: Klaas Knot, chef för den nederländska centralbanken, och Pablo Hernández de Cos, Spaniens tidigare centralbankschef som nu leder BIS, Bank for International Settlements, centralbankernas samordningsorgan. En OMFIF-enkät i april placerade dem jämsides. En Financial Times-enkät bland ekonomer pekade ut dem som delade favoriter. Den verkliga striden står dock mellan huvudstäderna bakom kandidaterna.

Madrids kandidat och centralbankschefen som försöker stoppa honom

Spaniens kampanj för De Cos har varit stökig. Pedro Sánchez tvekade länge inför att stödja en man som utsågs av företrädaren Mariano Rajoy och vars centralbanksrapporter flera gånger kritiserade regeringens finanspolitik (El Debate). Enligt Vozpópuli krävdes flera veckors internt arbete från ekonomiministern Carlos Cuerpo för att få Sánchez att svänga. Regeringen står nu bakom De Cos, men utan något formellt offentligt stöd. Kampanjen hålls avsiktligt inofficiell (Cinco Días).

Det större problemet kommer från den egna sidan. José Luis Escrivá, nuvarande chef för Spaniens centralbank, arbetar aktivt mot De Cos genom kontakter med journalister och andra centralbankschefer i Europa (El Debate). Skälet är enkel maktmatematik: om De Cos får ECB-ordförandeskapet kan Spanien inte samtidigt räkna med en plats i direktionen. Då stängs Escrivás egen väg.

Berlins tysta alternativ

Tyskland har en egen kandidat öppet på banan. Isabel Schnabel, som redan sitter i ECB:s direktion, har sagt till Reuters att hon skulle ta ordförandeskapet "om hon fick frågan" (WirtschaftsWoche). Hennes tydligt hökaktiga linje, med stöd för räntehöjningar även när tillväxten försvagas, gör henne svår att sälja in till högt skuldsatta sydeuropeiska regeringar.

I maj bedömde Econostream att Tyskland ser Knot som det "optimala reservalternativet" och beskrev honom som "stability-oriented, deeply experienced, fiscally serious". Det ligger nära Merz ordoliberala instinkter: regelbunden disciplin, budgetstramhet och prisstabilitet går före det mesta.

Frankrike tycks ha accepterat att posten går vidare. Villeroy de Galhau avgick i förtid som chef för Banque de France och ersattes av Emmanuel Moulin, en Macronlojalist som med knapp marginal överlevde parlamentets prövning (Le Monde). Ingen fransk kandidat till ECB-ordförandeskapet har trätt fram. Efter två franska ECB-chefer, Jean-Claude Trichet och därefter Lagarde, förefaller Paris redo att acceptera någon annans tur.

Vad valet avgör

ECB-chefen formar samsynen om räntorna och avgör när TPI, Transmission Protection Instrument, ska aktiveras. Det är verktyget som låter ECB köpa statsobligationer för att hindra att lånekostnaderna rusar i länder som Italien eller Grekland. Italiens ränteskillnad mot Tyskland, alltså gapet mellan vad länderna betalar för att låna, ligger på en 15-årslägsta nivå kring 73–76 baspunkter. Den lugna marknadsbilden bygger delvis på att investerare tror att TPI fortfarande är en trovärdig skyddsmekanism.

De Cos beskrivs av analytiker som en mittenfigur med duvaktig lutning, alltså mer benägen att hålla räntorna lägre för att stödja tillväxten. Han har under sin karriär konsekvent stött TPI och gradvisa räntejusteringar (BIS). Knot var tidigare en av ECB:s mest profilerade hökar. Han har mjukat upp tonen de senaste åren, men hans grundinstinkt ligger fortfarande närmare stramare penningpolitik.

Formellt utses ECB:s ordförande av Europeiska rådet med kvalificerad majoritet, efter samråd med Europaparlamentet och ECB-rådet (Consilium). I praktiken har varje tidigare ECB-ordförandeskap avgjorts genom större paketuppgörelser där EU:s topposter fördelats mellan länder. Nationalitet väger alltid tyngre än ideologi.

Spanien har aldrig haft ECB-ordförandeskapet. Sedan Luis de Guindos lämnade direktionen den 31 maj saknar Madrid dessutom helt representation där. Det argumentet väger. Avgörandet beror på vilken huvudstad som får ihop den bästa uppgörelsen, och på om Madrid kan hindra sin egen centralbankschef från att sabotera kandidaturen innan förhandlingen når dit.