Merz jagar gasmål på 20 miljarder kubikmeter

Tysklands förbundskansler Friedrich Merz tog i veckan emot Azerbajdzjans president Ilham Aliyev i Berlin för samtal om fördjupade energi- och handelsrelationer (Euronews). Bakom den diplomatiska inramningen låg en mer besvärlig fråga: hur stor del av Europas försök att lämna rysk gas vilar på en leverantör vars inrikespolitik skaver mot Berlins egen demokratiska retorik?

Ett löfte, inte ett kontrakt

Tyskland upptäcker inte Azerbajdzjan. Landet ansluter sig till ett gassystem som Italien, Grekland och Bulgarien har använt i flera år. Grunden är samförståndsavtalet mellan EU och Azerbajdzjan från juli 2022, där EU-kommissionen, unionens verkställande organ, lovade att stödja en ökning av azerbajdzjanska gasleveranser till minst 20 miljarder kubikmeter per år 2027 (European Commission). Avtalet är en politisk signal, inte EU-lagstiftning eller en inköpsorder. De bindande åtagandena finns i separata kommersiella avtal mellan bolag.

Den fysiska rutten finns redan. Azerbajdzjansk gas går genom tre sammanlänkade rörledningar över Kaukasus och Turkiet innan den når EU via Transadriatiska gasledningen, TAP, som passerar Grekland och Albanien och landar i södra Italien (TAP, IEA). Under 2025 levererade Azerbajdzjan omkring 12,5 miljarder kubikmeter till EU-länder, motsvarande cirka 8,1 % av unionens import av gas via rörledning (kmetro0.eu, Balcani Caucaso). Det är verkliga volymer, men inte en ersättning för den ryska gasen.

För att nå målet på 20 miljarder kubikmeter krävs investeringar i nya azerbajdzjanska gasfält, en fysisk utbyggnad av TAP utöver dagens dimensionerade kapacitet på 10 miljarder kubikmeter och köpare som är beredda att skriva de långfristiga kontrakt som Baku kräver innan kapital binds upp (Serbia Energy).

Tysklands väg in och den saknade rutten norrut

Tysklands intresse går genom ett konkret avtal: den statligt stödda energihandlaren SEFE har tecknat ett tioårigt kontrakt med Azerbajdzjans statliga oljebolag SOCAR om 1,5 miljarder kubikmeter per år från 2025 (Azernews). Därmed får Berlin ett kommersiellt fäste i en gaskorridor som hittills framför allt har varit riktad mot sydöstra Europa.

För att gas från söder ska nå Tyskland krävs den så kallade vertikala korridoren: en kedja av rörledningar som kopplar samman nationella gasnät genom Grekland, Bulgarien och Rumänien för att föra gas norrut. Bulgariska uppgraderingar planeras vara klara i slutet av 2026, men rutten förutsätter fortfarande att länderna längs vägen enas om vem som betalar, vem som bokar ledningskapacitet och hur gasen ska prioriteras norrut när efterfrågan stiger. Det är ännu inte löst.

Ungern visar hur diversifiering kan se ut när siffrorna inte motsvarar budskapet. Budapest har tecknat ett avtal om 800 miljoner kubikmeter under två år, vilket motsvarar omkring 3 % av Ungerns årliga import (Makronom). Regeringen beskriver detta som en självständig energistrategi. Samtidigt betalade Ungern under de första fem månaderna 2026 mer för rysk rörledningsgas än något annat EU-land (Telex). Ett litet azerbajdzjanskt kontrakt kan snygga till en berättelse om diversifiering utan att ändra beroendet i grunden.

Ingen rättighetsklausul, ingen insyn

EU:s gasavtal med Baku innehåller inga verkställbara villkor om mänskliga rättigheter kopplade till leveranserna (European Commission). Human Rights Watch beskriver Azerbajdzjan som en repressiv stat (HRW). Efter Azerbajdzjans offensiv i Nagorno-Karabach 2023 krävde Europaparlamentet, EU:s direktvalda lagstiftande församling, sanktioner mot Baku och uppmanade EU att avsluta sitt gasberoende av Azerbajdzjan (Euronews). EU-kommissionens energidiplomati gick i motsatt riktning.

En annan fråga följer korridoren. Global Witness har varnat för att Azerbajdzjan delvis kan öka exporten till EU genom att importera rysk gas för inhemsk användning och därmed frigöra egen produktion för Europa (Global Witness). Det är inte bevis för att rysk gas märks om, men det försvagar bilden av ett rent brott med ryska leveranser.

Europa har gjort Azerbajdzjan användbart innan relationen har gjorts ansvarig. Take-or-pay-klausulerna, som låser köpare vid betalning oavsett om gasen används, prisformlerna och villkoren för att lämna avtalen är de delar som avgör Europas faktiska exponering. De är inte offentliga. Så länge regeringar inte redovisar villkoren ombeds väljarna lita på att diversifieringen efter Ryssland inte håller på att bli ett nytt beroende med bättre etikett.