Mitsotakis vill säkra EU-miljarder

Kyriakos Mitsotakis förbereder Greklands ordförandeskap i EU:s ministerråd, där medlemsländernas regeringar förhandlar om EU-lagar, med ett uppgivet paket på 60 miljarder euro för europeiska nätverk och infrastruktur. Förslaget kopplas till striden om unionens nästa sjuårsbudget för 2028–2034 (Deutschlandfunk). Tanken är att göra infrastruktur till en budgetrubrik som både sparsamma nettobetalare och länder som är beroende av sammanhållningsstöd kan acceptera. Tysklands Friedrich Merz har redan kallat EU-kommissionens samlade budgetförslag "oöverkomligt dyrt", och varje medlemsregering måste godkänna långtidsbudgeten innan några pengar kan fördelas (EUF-fördraget artikel 312).

Ett roterande ordförandeskap kan inte skriva EU:s budget. Däremot sätter det dagordningen, leder ministermöten, tar fram kompromisstexter och avgör vilka avvägningar som behandlas tillsammans eller var för sig (rådsordförandeskapet). I en förhandling där ett enda land kan stoppa hela paketet är den makten inte obetydlig. Aten räknar med att "nätverk" kan fungera som gemensam nämnare: transportkorridorer, energiförbindelser, digital infrastruktur och projekt som kan användas både civilt och militärt, samlade under en rubrik som både säkerhetspolitiskt inriktade regeringar och tillväxtsökande medlemsländer kan sälja hemma.

När återhämtningspengarna tar slut

Tidpunkten är vald med omsorg. Faciliteten för återhämtning och resiliens, EU:s investeringsfond efter pandemin, löper ut efter 2026 och någon ersättare i samma storleksordning finns inte. Grekland är särskilt utsatt: stödet från fonden motsvarade omkring 16–17 procent av BNP och har fungerat som en investeringsmotor som nu försvinner (EUobserver). Utan ett efterföljande instrument förlorar länder som lutat sig mot pandemins EU-investeringar sin viktigaste tillväxtkälla samtidigt som nya budgetkrav tillkommer.

Nästa långtidsbudget, den fleråriga budgetramen MFF, måste rymma försvar, återuppbyggnad av Ukraina och förberedelser för utvidgning. Det ska ske inom ett tak som nettobetalare, alltså länder som betalar in mer till EU än de får tillbaka, vill hålla nere (rådets sida om MFF). Greklands kalkyl är att infrastruktur kan bli den budgetpost som tillräckligt många kan leva med.

Den saknade planen

Den grekiska idéns svagaste punkt är fortfarande vad som inte har preciserats. Vill Aten se en större Fonden för ett sammanlänkat Europa, EU-programmet för gränsöverskridande transport-, energi- och digitalprojekt? Skyddade anslag inom sammanhållningspolitiken? Ny gemensam upplåning? Eller ett investeringsinstrument efter återhämtningsfonden?

Varje väg flyttar makten över pengarna. Finansiering via Fonden för ett sammanlänkat Europa gynnar gränsöverskridande projekt som väljs ut på EU-nivå av kommissionen. Sammanhållningspolitiken skyddar nationella ramar. Gemensam upplåning väcker motstånd i kreditgivarländer. Fondmodeller byggda på nationella planer ger Bryssel större kontroll över utbetalningarna. Valet avgör också hur svårt beslutet blir: nya EU-intäkter, så kallade egna medel, kräver ett separat rådsbeslut och ratificering i varje nationellt parlament (EUF-fördraget artikel 311). Det officiella grekiska ordförandeskapsprogrammet har ännu inte publicerats på rådets webbplats. Det som finns är politisk positionering, inte ett formellt program.

Alliansen Aten behöver

Grekland är inte ensamt. Polen vill skydda sammanhållningspolitiken och samtidigt beskriva järnvägar på östflanken, vägar med dubbel användning och energiförbindelser som europeiska strategiska tillgångar (CEF, militär rörlighet). Warszawa insisterar på att nya säkerhetsutgifter inte får äta upp regionalt utvecklingsstöd. Rumänien delar den logiken men har mindre budgetutrymme, med en offentlig skuld på 63,5 procent av BNP och ett pågående underskottsförfarande, EU:s skärpta övervakning av länder med för stora budgetunderskott (EU-kommissionens underskottsförfarande, ZF). Bukarest vill ha EU-bidrag till Svartahavsförbindelser och militär rörlighet, men motsätter sig lösningar som kräver tung nationell medfinansiering. För Bulgarien är förslaget mer konkret: vägar, hamnar och elförbindelser söderut via Grekland till Egeiska havet (TEN-T).

Motståndet definieras av Tyskland och Nederländerna. Merz regering är inte emot infrastruktur; Berlin driver själv en omfattande inhemsk investeringssatsning. Invändningen gäller att finansiera motsvarande satsningar genom en större EU-budget. Medlemsländer ledda av Tyskland pressade ned årsbudgeten för 2027 med omkring 8 miljarder euro jämfört med kommissionens förslag (Zeit), samtidigt som Berlin beskriver sina europeiska prioriteringar i termer av konkurrenskraft snarare än större transfereringar (Bundesregierung). Nederländerna och nordiska allierade är fortsatt skeptiska till utgiftsökningar, även om argument om försvar och konkurrenskraft har större chans att vinna gehör (Occitanie Europe).

Grekland kan påverka menyn, men kan inte tvinga andra att betala notan. Ordförandeskapet får betydelse först om Aten lyckas göra "nätverk" till mer än en användbar etikett: en finansieringsmodell som både sammanhållningsländer och nettobetalare kan försvara inför sina egna väljare.