NATO:s bevislucka bromsar Baltikumförsvaret

En drönare flyger in i lettiskt luftrum från den ryska gränsen. Natos stridsflyg lyfter från Šiauliai, Litauens bas för den baltiska incidentberedskapen, och skjuter ned den. Det militära hotet är borta på några minuter. Den politiska frågan blir kvar: var det ett misstag, en följd av rysk elektronisk krigföring som slog ut drönarens GPS, eller ett medvetet ryskt test?

Förloppet, som LRT rapporterade om den 8 juni, visar vilket tryck Natos östra flank nu utsätts för. Polsk underrättelsetjänst har varnat för att Ryssland kan förbereda provokationer mot Polen eller de baltiska länderna (The Guardian). Litauens försvarsminister har medgett att drönare fortfarande är svåra att identifiera medan de är i luften. Lettland placerar ut system mot drönare längs hela gränsen mot Ryssland och Belarus (Sargs.lv). Den militära reaktionen finns där. Sårbarheten ligger i beslutsapparaten bakom den.

Glappet mellan att skjuta ned och att slå fast vad som hänt

Natos grundfördrag drar två gränser. Artikel 4 ger varje medlemsland rätt att begära samråd när det anser sig hotat. Artikel 5, klausulen om kollektivt försvar, aktiveras efter ett "väpnat angrepp", men först när medlemsländerna är överens om att ett sådant angrepp har skett. Därefter avgör varje regering vilka åtgärder den anser nödvändiga, upp till och med militärt våld.

Gråzonsoperationer verkar i utrymmet mellan de två artiklarna. Nato har lämnat öppet för att behandla hybrida angrepp som fall för kollektivt försvar. Det sades uttryckligen vid toppmötet i Warszawa 2016, och medlemsländerna har senare upprepat att en serie fientliga handlingar sammantaget kan passera gränsen. Samtidigt har alliansen medvetet undvikit fasta röda linjer (Atlantic Council). Kabelbrott, anlagda bränder och drönarstörningar förblir nationella polis- och säkerhetsärenden så länge medlemsländerna inte kan enas om vem som ligger bakom.

Därför blir attribueringen, alltså förmågan att visa ansvar och avsikt, den avgörande flaskhalsen. Vissa drönarincidenter i Baltikum har kopplats till rysk elektronisk krigföring som stör navigationssystem. Då är den svåra delen inte att stoppa farkosten, utan att bevisa avsikten. Nationella underrättelsetjänster samlar radardata och signalspaning. Men för att detta ska bli något alla allierade litar på krävs delning av bevis, en politiskt hållbar bedömning och enighet i Nordatlantiska rådet, Natos högsta politiska organ där alla 32 medlemsländer sitter. Varje led tar tid. En medvetet oklar incident är utformad för att förbruka just den tiden.

Framskjutna förband avskräcker krig, inte oklarhet

Tysklands svar har varit att höja priset för varje ryskt test. Omkring 5 000 soldater ur Bundeswehr planeras ingå i den nya brigaden i Litauen. Cirka 1 800 finns redan på plats och full beredskap väntas senare. Frankrike bidrar genom rotationer i den baltiska luftrumsövervakningen och har styrkor i Estland (Ifri).

Sådana grupperingar gör varje incident tydligt multinationell. Men tyska soldater i Litauen avgör inte själva om artikel 5 ska gälla. Litauen måste först bestämma hur händelsen ska hanteras enligt nationell rätt. Därefter ska medlemsländerna i Nordatlantiska rådet avgöra om fakta räcker för ett kollektivt svar (Oxford analysis). En provokation som konstrueras för att stanna under en tydlig gräns för väpnat angrepp tvingar hela den kedjan att arbeta innan alliansen kan agera gemensamt.

Tempot är den politiska risken

Slovakien visar hur alliansen kan börja spreta utan att någon formellt bryter ledet. Premiärminister Robert Fico har sagt att Slovakiens delegation inte kommer att ha något mandat för ytterligare militärt eller finansiellt stöd till Ukraina vid det kommande Natotoppmötet. Efter en kraftig rysk attack nära Slovakiens gräns var regeringen först tyst och reagerade först efter tryck från oppositionen. Den tjeckiske underrättelsechefen Michal Koudelka har varnat för att ett begränsat angrepp mot ett Natoland, avsett att testa reaktionen, är mer sannolikt än ett större anfall.

Risken är inte att Slovakien lägger in veto mot artikel 5. Risken ligger i timmarna mellan en provokation och en gemensam lägesbild, när regeringar börjar tvista om händelsen ska räknas som sabotage, olycka eller väpnat angrepp. Ryssland anpassar sina operationer till just det fönstret: händelseförloppet rör sig snabbare än regeringarna kan bevisa och enas om vad som har hänt.

Natos framskjutna förband avskräcker konventionellt krig. Om de också avskräcker de otydliga provokationer som nu bedöms som mer sannolika avgörs av något som är svårare att bygga än en brigad: förmågan att snabbt fastställa ansvar, klassificera händelsen och enas politiskt innan ögonblicket har passerat.