Nio lagar ritar om EU:s gränser

Den 12 juni ersätter nio bindande förordningar EU:s splittrade asylsystem i alla 27 medlemsländer. Sprickorna syns redan. I slutet av maj hade bara 11 av 27 länder slutfört de tekniska förberedelserna, och EU-kommissionens verktyg för att tvinga fram efterlevnad ger resultat först efter flera år. EU:s mest omfattande migrationsreform sedan Dublinsystemet, där första ankomstland i praktiken fick ansvaret för asylprövningen, träder därmed i kraft i ett läge där frontlinjestaterna redan väljer olika vägar.

Pakten riktas mot Dublinsystemets grundproblem: länder som Grekland, Italien och Spanien fick bära nästan hela bördan för att registrera och pröva ankomster. En ny solidaritetsmekanism ska ge minst 30 000 omplaceringsplatser per år och 600 miljoner euro i årliga bidrag (Verfassungsblog). Medlemsländer som inte vill ta emot asylsökande fysiskt kan i stället betala 20 000 euro per person. Undantaget är inbyggt i systemet. För de första sex månaderna har rådet, där medlemsländernas ministrar fattar beslut, redan sänkt målen kraftigt, och färre än hälften av platserna täcks av fasta nationella löften.

Fyra länder, fyra versioner av samma lag

Italien har beskrivit pakten som en bekräftelse på sin egen linje. Inrikesminister Piantedosi kallade den en "kopernikansk revolution" och hävdade att mottagningscentren i Albanien föregrep paktens "återvändandehubbar". En italiensk domstol slog i februari fast att dessa överföringar var olagliga. Regeringens egen genomförandeplan, som hölls hemlig tills en domstol i Lazio beordrade att den skulle lämnas ut i mars, beskrev anläggningar som "skulle kunna byggas" och en uppskattad kostnad på mer än 2 miljarder euro över fem år.

Tyskland går längre än vad pakten kräver. Berlins genomförandelag skapar "centrum för sekundär migration", där förvar kan pågå i upp till 24 månader och familjer med barn kan omfattas av nattliga utegångsförbud. Samtidigt vill inrikesminister Dobrindt behålla de interna gränskontrollerna inom Schengen till september, med hänvisning till att EU:s yttre gränser fortfarande inte fungerar tillräckligt väl. EU-kommissionen avvisade den motiveringen den 9 juni.

Polen har valt selektiv efterlevnad. Biträdande inrikesminister Duszczyk sade att Warszawa "inte kommer att genomföra alla bestämmelser", och avvisade gränsinfrastruktur och asylprövning vid Belarusgränsen av säkerhetsskäl. Polen har stoppat asylansökningar vid den gränsen sju gånger sedan mars 2025 och har ett undantag från solidaritetskraven, beviljat av rådet, som löper ut i december 2026.

Grekland antog sin genomförandelag den 9 juni med endast regeringspartiet Ny demokrati som stöd. På papperet följer lagen EU:s miniminivåer. Greklands verkliga efterlevnadsproblem ligger på en annan nivå: Europadomstolen fastslog i en dom som blev slutlig i juli 2025 att landet hade en "systematisk praxis med pushbacks", alltså olagliga avvisningar utan individuell prövning. European Council on Refugees and Exiles dokumenterade över 80 000 olagliga pushbacks vid EU:s gränser bara under förra året. Paktens övervakning gäller formella screeningcenter och fångar inte de "gröna och blå gränser", land- och sjögränser, där pushbacks i praktiken sker.

När en stat säger nej

EU-kommissionens enda formella väg mot öppen vägran är ett överträdelseförfarande i EU-domstolen, unionens högsta domstol. Det tar år. När EU-domstolen i juni 2024 dömde Ungern att betala 200 miljoner euro plus 1 miljon euro per dag för att ha ignorerat en asyldom från 2020 drev kommissionen in pengarna genom att räkna av dem från EU-utbetalningar till Budapest. Mekanismen fungerar, men först långt efter överträdelsen. Ungerns premiärminister Magyar har redan förklarat att Budapest "inte kommer att betala böter".

Den första formella granskningen av efterlevnaden kommer den 12 juli. Solidaritetsmekanismen har aldrig prövats. Spaniens inrikesminister har kallat den kompletterande återvändandeförordningen "oproportionerlig och oförenlig med EU:s värderingar", trots att hans vänsterregering stöder den bredare ramen. Från torsdag gäller lagen i alla 27 medlemsländer. Vad som händer vid gränserna avgörs av ett kontrollsystem som når full kraft först om flera år.