Paris och Berlin skrotar €100bn-stridsflyget

I nio år försökte Tyskland och Frankrike bygga sjätte generationens stridsflyg tillsammans. Programmet värderades till 100 miljarder euro, skulle ersätta både Eurofighter och Rafale omkring 2040 och visa att europeiskt försvarssamarbete kunde leverera materiel, inte bara gemensamma uttalanden. Den 8 juni avslutade förbundskansler Merz och president Macron projektet formellt.

Orsaken låg inte främst i säkerhetsläget eller i budgetarna. Problemet var industriellt. Dassault Aviation och Airbus Defence, bolagen som skulle bygga planet, konkurrerar direkt på exportmarknaden. Den teknik som gör deras flygplan säljbara gick inte att dela utan att samtidigt stärka en rival.

Europeiskt stridsflyg splittras därmed i minst tre spår. Inget av dem ger det som Future Combat Air System, FCAS, skulle ge: en gemensam plattform med samlad industriell tyngd.

Varför två bolag inte kunde bygga ett plan

Konflikten var kommersiell innan den blev politisk. Dassault bygger Rafale och säljer planet till Indien, Grekland, Egypten och gulfstater. Airbus konkurrerar om flera av samma kunder genom Eurofighterkonsortiet. Att dela styrsystem, smygteknik och sensorfusion skulle enligt en fransk branschbeskrivning innebära att man "beväpnar en rival i samma upphandlingar".

Styrningen gjorde låsningen värre. Dassault hade rollen som huvudansvarig för själva stridsflyget, men Airbus företrädde både Tyskland och Spanien, två av de tre betalande regeringarna. I varje styrningsfråga hamnade Dassault i minoritet. Vd:n Eric Trappier formulerade det rakt: "Vid omröstningar förlorar jag alltid. Jag är en mot två."

Det fanns ingen bindande skiljemekanism. Varje teknisk konflikt vandrade från ingenjörer till ministrar och vidare till stats- och regeringschefer. Den franska försvarssajten Opex360 beskrev programmet som ett "äktenskap utan äktenskapsförord".

Ett sista medlingsförsök våren 2026 utmynnade i två separata rapporter med oförenliga slutsatser. Merz meddelade Macron att bolagen aldrig skulle komma överens. Macron accepterade.

Tre spår ersätter ett program

GCAP (Global Combat Air Programme, mellan Storbritannien, Italien och Japan) är nu det enda programmet för sjätte generationens stridsflyg med fungerande styrning och en demonstrator planerad till slutet av 2027. Samriskbolaget Edgewing ägs till lika delar av BAE Systems, Leonardo och japanska JAIEC. Det har också ett samlat konstruktionsansvar, alltså just den struktur som FCAS saknade. Enbart Italien har åtagit sig 18,6 miljarder euro.

Tyskland sonderade med Rom om ett inträde redan i januari 2026. Berlin kräver dock att Airbus får en ledande roll i ett framtida stridsflygprogram, vilket inte passar Edgewings befintliga konstruktion. Japan har motsatt sig nya utvecklingspartner med hänvisning till tidsplanen för 2035 och informationssäkerheten.

Tysklands mer sannolika väg är därför ett separat Airbuslett program, möjligen tillsammans med Spanien och svenska Saab. Airbus Defence-chefen Michael Schöllhorn har bekräftat "produktiva men konfidentiella" samtal med Stockholm, medan Saabs vd har betonat att inga formella förhandlingar pågår.

Frankrike går vidare på egen hand. Dassault har finansiering för Rafale F5 och för en smygdrönare baserad på nEUROn-demonstratorn. Det är samma väg som Frankrike valde 1985, när landet lämnade Eurofighterkonsortiet och byggde Rafale själv.

Spanien, den tredje FCAS-parten, står svagast efter haveriet. Madrid har avvisat F-35 med hänvisning till försvarspolitisk självständighet, saknar plats vid GCAP-bordet och för sonderande samtal med Turkiet om det ännu ofärdiga KAAN-planet.

Fyrtioårsloopen

Mönstret är välkänt. År 1985 krävde Frankrike industriell ledning i det som blev Eurofighter, fick nej, lämnade samarbetet och byggde Rafale själv. Den strukturella orsaken är densamma nu: bolag som konkurrerar på exportmarknaden kan inte dela immateriella kärntillgångar fullt ut.

Det djupare problemet ligger på EU-nivå. Europeiska försvarsinstrument som EDIP, det nya försvarsindustriprogrammet, och SAFE, lånefaciliteten på 150 miljarder euro för försvarsinvesteringar, är utformade för program med huvudkontor inom EU. Det enda fungerande programmet för sjätte generationens stridsflyg leds i praktiken från Reading och Tokyo.

Om Tyskland till slut ansluter sig till GCAP skulle två av EU:s tre största försvarsutgifter läggas på ett flygplan vars konstruktionsansvar ligger utanför unionen. Belgien har redan dragit sin slutsats och beställt fler F-35 direkt efter att FCAS dödförklarades.

Berlin, Paris och Madrid var i nio år överens om målet: ett europeiskt stridsflyg byggt av europeisk industri. De löste aldrig frågorna som avgör alla sådana program: vem som leder, vem som följer och vem som får sälja resultatet.