Pentagon skär i hemliga NATO-förstärkningar

Medan uppmärksamheten riktas mot Trumps omplacering av trupper i Europa sker den mer betydelsefulla förändringen i slutna försvarsgenomgångar. USA minskar sina åtaganden i Natos system för mobilisering i krigstid, och inget folkvalt organ har mandat att granska neddragningarna.

Den 22 maj meddelade Alex Velez-Green, biträdande chef under Pentagons policyansvarige Elbridge Colby, allierade försvarsföreträdare i Bryssel att USA skulle "significantly scale down" sitt bidrag till NATO Force Model, alliansens nivåindelade system för att snabbt tillföra förband vid en kris (Military Times, Defense News). Natos generalsekreterare Mark Rutte bekräftade beskedet men sade att han "not allowed to disclose" detaljerna (Stars and Stripes).

Styrkemodellen antogs 2022–2023 och knyter i förväg nationella förband till försvarsplaner i tre nivåer: omkring 100 000 soldater inom 10 dagar, 200 000 inom 30 dagar och 500 000 inom sex månader. USA:s förstärkningar på nivå 3, alltså de förband som skulle föras över Atlanten i ett utdraget krig, är systemets bärande element. Utan dem riskerar försvarsplanerna för den östra flanken att bli "diplomatisk fiktion" (CSIS).

Insynsglappet

Den amerikanska försvarsbudgeten för 2026 förbjuder Pentagon att sänka den amerikanska truppnärvaron i Europa under 76 000 utan en formell certifiering till kongressen (Washington Examiner). Den spärren gäller soldater som faktiskt är stationerade i Europa. Åtagandena i styrkemodellen, det vill säga krigsförstärkningar från amerikanskt territorium, är hemligstämplade, saknar lagstadgat golv och ligger inom presidentens egen befogenhet.

Skillnaden är påtaglig. När Trump i mitten av maj stoppade en brigadrotation med 4 000 soldater till Polen väckte det ilska i kongressen och fick stort medialt genomslag (Stars and Stripes). Roterande förband, där enheter byts ut ungefär var nionde månad, kan stoppas med ett telefonsamtal. Permanent stationering, där familjer flyttar och baser byggs upp, tar år att avveckla. Men när administrationen minskar löftena om nivå 3-förstärkningar sker det utan offentlig dokumentation och utan kongressens kontroll.

Konkurrensen om amerikansk uppmärksamhet

Europeiska regeringar svarar med egna försök att vinna Washingtons gunst, snarare än med gemensamt agerande.

Polens biträdande försvarsminister Paweł Zalewski erbjöd Pentagon "permanent stationing" under ett besök i Washington den 20–21 maj. Han lovade att Polen skulle "build a small city" för amerikanska trupper och stå för kostnaderna (Polsat News). Pentagon utlovade ett förslag "in the coming weeks", men gav inga konkreta åtaganden (gov.pl).

Tyskland förlorar en Strykerbrigad, ett medeltungt pansarförband, från Bayern. Förbundskansler Merz försöker i stället beskriva tillbakadragandet som en öppning och skyndar på inhemska robotprogram. Han hävdar att Washingtons uteblivna stationering av sedan länge utlovade Tomahawkrobotar i Tyskland, avsedda att möta ryska medeldistansvapen, beror på amerikanska produktionsflaskhalsar snarare än politisk bestraffning (Tagesspiegel, Spiegel).

Rumänien fick beröm av utrikesminister Rubio för att ha tagit emot ytterligare amerikanska trupper i Iranrelaterade operationer, men inga löften om permanent närvaro. En presidentrådgivare medgav att landet är "relevant" för Washington men inte "vital" (HotNews). Estlands försvarsminister bekräftade att amerikanska styrkor blir kvar, men varnade för att "political decisions in the US are now reaching the military level" (ERR).

Frankrike avviker från mönstret. Paris byggde alternativ innan neddragningen började: ett ramverk för att föra in åtta europeiska partner i fransk planering och konsultation kring kärnvapenavskräckning, samt en linje om fler europeiska officerare på högre Natoposter (Le Monde, IFRI). Men fransk autonomi var tänkt att komplettera amerikansk närvaro, inte ersätta den.

Vid Natos toppmöte i Ankara den 7–8 juli ställs alliansen inför ett val: att rita om försvarsplanerna utifrån minskade amerikanska insatser, eller att öppet ifrågasätta neddragningarna. Rutte har formulerat dagordningen som ett slut på "unhealthy over-reliance on one ally", ett språk som accepterar den amerikanska utgångspunkten utan att nämna följderna. Natos försvarsplaner byggdes på antagandet om fullt amerikanskt deltagande i krigstid. USA drar nu tillbaka delar av det antagandet genom den kanal där ingen lagstiftare har rösträtt, samtidigt som europeiska huvudstäder konkurrerar var för sig om bilaterala uppgörelser. Om någon regering tvingar fram den hemligstämplade kalkylen före Ankara är fortfarande obesvarat.