Pentagon drar tillbaka 5,000 soldater från Tyskland

Natos högste befälhavare i Europa, general Alexus Grynkewich, sade vid en presskonferens i Bryssel den 19 maj att han känner sig "mycket trygg" med att ta hem 5 000 amerikanska soldater från Tyskland och ställa in en brigadrotation till Polen. Några timmar senare sade EU:s utrikeschef Kaja Kallas i Europaparlamentet, EU:s direktvalda församling, att neddragningen "var väntad" och att Natos avskräckning fortfarande är "intakt". Två uttalanden samma dag gjorde en amerikansk reträtt, som oroat flera europeiska huvudstäder, till utgångspunkt för Europas säkerhetsplanering.

Tillbakadragandet som doktrin

Grynkewich beskrev neddragningen som ett slags strategisk mognad. "När allierade bygger upp sin förmåga kan USA ta hem kapacitet och använda den för andra globala prioriteringar", sade han och kallade processen "Nato 3.0". Han tillade att "ytterligare omgrupperingar absolut bör väntas" under de kommande åren. Formuleringen gör fortsatt amerikansk nedtrappning till en del av Natos militära planering, snarare än till ett enskilt beslut av en viss administration.

Vicepresident Vance gav samma dag en mjukare version. Han hävdade att utplaceringen i Polen var "försenad, inte inställd", men medgav samtidigt att Washington "inte har fattat det slutliga beslutet" om vart soldaterna ska skickas. Militärledningen planerar för en utdragen reträtt. Politikerna håller dörren öppen. Det är två hållningar som inte riktigt går ihop.

Tre strategier, ingen gemensam plan

Europas svar har splittrats i tre spår som drar åt olika håll.

Östliga medlemsländer konkurrerar om en krympande amerikansk närvaro. Polen, Rumänien och de baltiska länderna försöker få Washington att flytta soldater österut i stället för hem till USA, med bättre basvillkor och tydlig politisk anpassning som argument. I Warszawa har neddragningen blivit inrikespolitik. PiS-ledaren Jarosław Kaczyński anklagar premiärminister Donald Tusk för att "ha förstört relationen med USA på två år". Tusk svarar att oppositionen skuldbelägger Polen för beslut som fattas i Washington.

Frankrike bygger en parallell säkerhetsstruktur kring sin kärnvapenarsenal. Den franska nationalförsamlingen godkände den 19 maj 36 miljarder euro i ytterligare militära utgifter. Macrons doktrin om "framskjuten avskräckning" bjuder in åtta partnerländer till franska kärnvapenövningar, men utan att Frankrike delar beslutanderätten över användning. Paris utgår från att USA:s tillbakadragande gör den franska kärnvapengarantin till det enda trovärdiga europeiska alternativet.

Tyskland satsar på konventionella styrkor. Förbundskansler Friedrich Merz har sagt att Bundeswehr, Tysklands försvarsmakt, ska bli "konventionellt den starkaste armén i Europa", med stöd av en kraftig höjning av försvarsbudgeten. Ambitionen krockar med personalförsörjningen. Tyskland behöver tiotusentals nya soldater, men försvarsmakten krymper i dag. Bundeswehrförbundet kallar målet "en vårdslös satsning på framtiden".

SAFE skulle hålla ihop detta

EU:s försvarslåneinstrument SAFE, där EU-kommissionen lånar på kapitalmarknaden och lånar vidare till medlemsländer på förmånliga villkor, var tänkt att styra detta läge mot gemensamma inköp. Polen skrev under först och säkrade 43,7 miljarder euro, där merparten öronmärks för polska företag. Kroatien, Tjeckien och Rumänien följde efter.

Instrumentet pressas redan. Italien har inte aktiverat sin tilldelning. Premiärminister Giorgia Meloni håller inne med deltagandet tills Bryssel ger finanspolitiska lättnader för energiutgifter. SAFE:s krav på europeiskt ursprung i upphandlingarna irriterar östliga huvudstäder vars militära modernisering bygger på amerikanska F-35-plan och Abramsstridsvagnar. Kallas varnade för just denna splittring vid en säkerhetskonferens den 17 maj: "Jag är mycket oroad, eftersom jag ibland också ser länder gå den vägen", med bilaterala avtal i stället för gemensamma lösningar.

Frankrike bygger en kärnvapenpelare, Tyskland en konventionell. Ingen av dem har accepterat en gemensam befälskedja. Östliga medlemsländer försöker behålla amerikansk närvaro, samtidigt som de använder europeiska pengar som ska minska beroendet av USA. Grynkewich har gett Europa en tidsplan räknad i år. Ännu har ingen förklarat vem som beslutar, vem som leder och vem som betalar när den sista amerikanska brigaden åker hem.