Pistorius skrotar fregattaffär på 5 miljarder euro

Sex fregatter beställdes. Miljarder har redan lagts ut. Leveransen har skjutits flera år framåt. Nu vill Tysklands försvarsminister Boris Pistorius avbryta programmet och börja om med ett tyskt varv.

F126, Tysklands största marina materielprojekt sedan kalla kriget, går mot nedläggning. Försvarsminister Boris Pistorius planerar att ersätta sex stora F126-fregatter med åtta mindre MEKO A-200-fartyg byggda av tyska TKMS (Reuters, Handelsblatt). Någon formell uppsägning eller nytt kontrakt har inte publicerats. Men rapporteringen är samstämmig nog för att riktningen ska tas på allvar.

Så föll förtroendet

Projektet startade 2020 under namnet MKS 180: fyra fregatter för omkring 5,27 miljarder euro, med Damen Naval, en nederländsk skeppsbyggare, som huvudleverantör. Beställningen utökades senare till sex fartyg. Den första leveransen väntades omkring 2028.

Sedan sprack tidsplanen. Enligt Spiegel sköts leveransen fram till tidigast 2032. Berlin tappade förtroendet för den nederländskt ledda konstruktionen. I slutet av förra året fråntog försvarsministeriet Damen rollen som huvudentreprenör, även om bolagets exakta återstående roll är oklar. Rheinmetallägda NVL Group prövade om programmet kunde räddas. Uppgifterna om MEKO tyder på att även det försöket har misslyckats.

Fyra av fartygen var kopplade till tyska Natoåtaganden. Förseningen skapar därför också ett hål i den allierade marina planeringen (Reuters).

Fler skrov, mindre fartyg

MEKO A-200 är TKMS färdiga fregattdesign. Den är mindre, billigare och snabbare att bygga. Åtta sådana fartyg skulle ge Tyskland fler skrov för patrullering, eskort och övervakning. Natos operationer i Östersjön behöver just den typen av uthållig närvaro: BALTOPS 2026, alliansens årliga Östersjöövning, övade ubåtsjakt och minröjning den här månaden (Stars and Stripes).

Men bytet från sex större fregatter till åtta mindre ändrar vad marinen faktiskt kan göra. Om avvägningen är rimlig går inte att avgöra nu. Någon jämförande redovisning av sensorer, beväpning, uthållighet eller leveranstider har inte publicerats.

Vem betalar, vem beslutar

Rapporteringen pekar på att mer än 2 miljarder euro redan har lagts på F126 (Spiegel). Förbundsdagen har dessutom godkänt mer än 250 miljoner euro i förberedande MEKO-finansiering (Handelsblatt), vilket tyder på att Berlin byggde en reträttväg innan uppgifterna blev offentliga. Både en formell uppsägning och ett nytt kontrakt kräver Förbundsdagens godkännande. Vem som tar de nedlagda kostnaderna, och om Damen kommer att angripa avhoppet juridiskt, är fortfarande öppet.

Den industriella skadan stannar inte vid Tysklands gräns. Att Damen lyfts bort innebär att ett nederländskt bolag förlorar ett tyskt försvarskontrakt med hög profil. Den nederländska policyplattformen NL-PROV argumenterar för att en tysk återgång till en nationell industrimästare pressar de europeiska marina leveranskedjorna (NL-PROV). Polens oro är mer direkt: operativ tillförlitlighet. Warszawa och Berlin undertecknade nyligen ett bilateralt försvarsavtal om militär rörlighet och säkerhet i Östersjön (PISM). För Warszawa är det avgörande att tyska fartyg finns på plats, inte vem som bygger dem.

Kontrakten rör sig hemåt

F126-kollapsen följer efter haveriet för FCAS, det fransk-tyska projektet för ett sjätte generationens stridsflygplan, som föll på arbetsfördelning och de suveränitetskonflikter som följde med den (ICDS). Den här månaden meddelade Élyséepalatset en ny överenskommelse om KNDS, det fransk-tyska samriskbolaget för landstridssystem (Élysée). Paris och Berlin talar fortfarande om samarbete. Kontrakten rör sig ändå hemåt.

Mönstret är tydligt: när leveranspressen ökar drar sig europeiska regeringar tillbaka till nationell industriell kontroll. Samarbetsprogram fungerar när huvudleverantören är klar, milstolparna trovärdiga och omfattningen begränsad. Stora projekt som kombinerar teknisk ambition med gränsöverskridande arbetsfördelning spricker när en säkerhetskris gör tempo viktigare än design.

Tyskland kan ha hittat en pragmatisk lösning på ett kapacitetsgap i Nato. Men det påståendet kräver att Berlin publicerar leveranstider, kostnader, förmågespecifikationer och leverantörsansvar för MEKO-programmet. Fram till dess har en havererad upphandling ersatts med ett löfte.