Polen och Rumänien tävlar om 5,000 amerikanska soldater från Tyskland

Det transatlantiska säkerhetsavtalet slits inte sönder på en gång, utan land för land. Washingtons beslut att ta hem 5 000 soldater från Tyskland och ställa in en brigadrotation till Polen har inte utlöst europeisk samordning, utan en tävlan om amerikansk gunst. Regeringar bjuder mot varandra samtidigt som opinionen i flera länder blir allt mer skeptisk till upplägget.

Jakten på amerikanska soldater

Polen och Rumänien försöker båda få Washington att placera de indragna förbanden hos dem. Vid B9-toppmötet den 13 maj, samordningsforumet för Natoländerna på östra flanken, sade Rumäniens president Nicușor Dan att hans land vill ha "så många amerikanska soldater som möjligt" (Agerpres). Polens president Nawrocki gav samma besked: "Polen är redo att ta emot dessa trupper" (Brussels Signal). Något gemensamt förslag finns inte. En analys i Eurasia Review varnade för att den bilaterala konkurrensen riskerar att bli "katastrofal för bilden av den östra flanken" (Eurasia Review).

Pentagon har ännu inte bestämt vart soldaterna ska skickas, eller om de alls blir kvar i Europa. En tjänsteman uppgav för reportrar att ingen slutlig fördelning har gjorts (Digi24). Washington skickade bara en statssekreterare till B9-mötet, inte en minister. Signalen var tydlig nog: för den här administrationen väger bilaterala avtal tyngre än multilaterala forum.

Tysklands robotlucka

Berlin sitter fast i ett annat problem. Förbundskansler Merz regering lämnade i juli förra året in en formell begäran om att få köpa 400 Tomahawkrobotar. Tio månader senare har Pentagon inte svarat. Försvarsdepartementets statssekreterare Müller ville inte ens bekräfta om Washington hade kvitterat brevet (Defense News).

Separat godkände det amerikanska utrikesdepartementet den 18 maj ett marint stridssystempaket till Tyskland på 11,9 miljarder dollar, med radar- och eldledningssystem (Ground News). De två upphandlingarna ligger i olika processer och rör sig i olika byråkratiska hastigheter. Kontrasten är ändå svår att bortse från: elektronik för miljardbelopp går vidare, medan de strategiska robotar som Berlin faktiskt har begärt ligger obesvarade.

Tysklands reservplan är ELSA, ett europeiskt program för långräckviddiga precisionsvapen som utvecklas tillsammans med Storbritannien. När ansvariga pressades om huruvida systemet kan leverera före 2030 ville de inte ge något besked. Analytiker konstaterar att ELSA kan bli "ett politiskt varumärke, en upphandlingsklubb eller en verklig europeisk försvarsstruktur". Styrningen är fortfarande oklar (ESUT).

Sprickorna inne i regeringarna

Jakten på amerikanskt stöd skapar också inrikespolitiska sprickor.

I Polen sade president Nawrocki till Trump den 3 maj att Polen gärna tar emot de indragna förbanden. Premiärminister Tusk anklagade Nawrocki för att "kasta lera på sitt eget land" genom att antyda att regeringen brister i säkerhetspolitiken (Rzeczpospolita). Den nationella säkerhetsbyrån uppgav att den inte fått någon förhandsinformation från försvarsdepartementet om den inställda rotationen (Radio ZET). Polens maktdelning, med president och premiärminister från rivaliserande läger, har blivit en säkerhetspolitisk risk.

I Italien går sprickan mellan försvars- och finansdepartementen. Försvarsminister Crosetto vill nå Natos utgiftsmål, medan finansminister Giorgetti hävdar att energiräkningarna måste gå först (Askanews). Budgetkonflikten utspelas inför en opinion som i stor utsträckning har vänt sig mot alliansens viktigaste land. Italienarnas förtroende för Trumps USA har fallit till 17 %, lägre än för Kina och Ryssland, enligt mätningar som återgetts av flera europeiska medier (L'Unità, Euractiv).

Ungern var ensamt om att inte underteckna B9-ländernas gemensamma deklaration, där Ryssland beskrevs som "det mest betydande och direkta hotet mot de allierades säkerhet". Budapests fotnot var att den "tillträdande ungerska regeringen" ska avgöra frågan senare (Norwegian Government). Den nya Tisza-regeringen säger sig vilja vara en "värdefull västlig allierad", men fortsätter att gardera sig i varje konkret åtagande: inga vapen till Ukraina, inget deltagande i EU:s gemensamma försvarslån (Világgazdaság).

Prövningen som ännu återstår

Natotoppmötet i Ankara i juli avgör om de indragna soldaterna stannar i Europa eller skickas hem. Den mer grundläggande frågan kommer senare. Flera allierade regeringar diskuterar nu försvarsbudgetar på 4–5 % av BNP. Ingen av dem har ännu mött väljarna efter att ha skurit i sociala program för att betala notan. Konkurrensen om att rädda alliansen håller på att urholka den, och den politiska prövningen av kostnaderna har knappt börjat.