Polen säkrar produktion av Patriotrobotar

En ammunitionsbrist drev fram uppgörelsen. Den 26 maj fick Polen ett preliminärt amerikanskt klartecken att samproducera PAC-3 MSE-robotar till Patriotsystemet på polsk mark. Vice försvarsminister Cezary Tomczyk uppgav att ramen även omfattar robotar till HIMARS och Hellfire (Fakt). USA:s insats mot Iran tidigare i år förbrukade omkring 2 330 PAC-3-robotar, ungefär halva det globala lagret (CSIS). De amerikanska fabrikerna räcker inte till för att fylla på. Washington behöver fler produktionslinjer, och Polen har erbjudit platsen.

Men avtalet har en tydlig begränsning: komponenter, ritningar och beslut om vidareexport ligger kvar under amerikansk rätt genom ITAR, International Traffic in Arms Regulations, USA:s regelverk för exportkontroll av försvarsteknik. Polen får en fabrik. Landet får inte självständighet över vapensystemet.

En signal, inte ett tillstånd

"Preliminärt godkännande" är politisk förhandsinformation, inte ett produktionstillstånd. Innan en enda robot kan lämna en polsk monteringslinje måste Warszawa och Washington förhandla fram licenser för tillverkning och tekniskt stöd. Varje sådant avtal kräver godkännande från USA:s utrikesdepartement och anmälan till kongressen. Polska företag tillverkar redan delar till lavetter och sektioner till raketmotorer (Army Recognition). Full robotmontering är något annat. Enligt Unian bedömer experter att det kan ta fem till tio år innan Polen kan tillverka kompletta robotar. Målsökare, stridsdel och styrsystem är fortsatt amerikansk immateriell egendom. Lockheed Martin behåller konstruktionsansvaret.

Polen är inte ensamt om erbjudandet. Den årliga produktionen av PAC-3 ligger kring 620 robotar, med målet att nå 2 000 till 2030 (Lockheed Martin). Natos orderkö överstiger 4 300 robotar, motsvarande sju års produktion i dagens takt (CSIS). Spanien, Saudiarabien och Japan får parallella förslag om samproduktion. En enda fabrik i Camden i Arkansas kan inte försörja hela världen.

Kollisionen i Bryssel

Den omedelbara konflikten hamnar i Bryssel. EU:s SAFE-instrument, Security Action for Europe, är en lånefacilitet på 150 miljarder euro för försvarsinvesteringar. För att kvalificera sig krävs att minst 65 % av komponentvärdet har europeiskt ursprung (EU Defence). PAC-3-robotar som monteras i Polen lär knappast nå den gränsen. Styrsystemet, stridsdelen och raketmotorn bygger på amerikansk immaterialrätt.

Därmed delas europeiskt luftförsvar upp i två spår. Europeiskt konstruerade system som fransk-italienska SAMP/T och tyska IRIS-T kan kvalificera sig för EU-finansiering. USA-licensierade system gör det inte självklart, oavsett var slutmonteringen sker. Polen väntas få 43,7 miljarder euro från SAFE (Breaking Defense), men landets viktigaste luftförsvarsprogram kan hamna utanför finansieringen. Samma oklarhet gäller Belgiens plan att montera F-35 i Italien (Army Recognition). Ingen i Bryssel har ännu avgjort om "tillverkat i Europa med amerikanska ritningar" ska räknas som europeiskt.

Fyra luftförsvarsspår utan samordning

Polens avtal förstärker en splittring som redan är långt gången. Warszawa valde medvetet att stå utanför Tysklands ESSI, European Sky Shield Initiative, en upphandlingsgrupp för luftförsvar med 23 länder, och bygger i stället ett eget nationellt system (DBwV). Frankrike driver SAMP/T som det europeiska alternativet. Landets försvarschef sade i senaten att systemet kan bekämpa manövrerande ballistiska robotar där Patriot har svårare (Opex360). En separat koalition med 13 länder lanserades i Kyiv i maj för att producera antiballistiska robotar helt inom Europa (Euromaidanpress).

Europa driver alltså minst fyra parallella luftförsvarsprojekt, samtidigt som SAFE, fonden som skulle samla den europeiska försvarsindustrin, ännu inte kan avgöra vilka av dem som ska räknas in. Polen får verklig produktionskapacitet närmare fronten. Men så länge Bryssel inte bestämmer om montering i Europa räcker för att vara europeisk arbetar EU:s största försvarsfond och unionens största östliga allierade delvis mot varandra.