Polen tecknar avtal om Saab A26-ubåtar

Polen väntas den 29 juni skriva avtal om tre Saab A26, dieselelektriska ubåtar byggda för att kunna uppträda dolt i Östersjöns grunda vatten (Defence24, Euronews). Affären avslutar omkring tre decennier av misslyckade upphandlingar. Den återuppbygger också en förmåga som inte bara handlar om fartyg, utan om utbildade besättningar, underhållskunskap, reservdelar och varvskapacitet. Det är just den kedjan Polen har varit nära att förlora.

Vad Polen faktiskt köper

A26 är en 66 meter lång ubåt med luftoberoende framdrivning, ett system som gör att en konventionell ubåt kan ligga under ytan i veckor utan att gå upp för att ladda batterier. Den har torpedtuber och en modulär sektion för specialförband eller obemannade undervattensfarkoster (Marine Poland). Saab har utformat den för en miljö som ligger nära Polens egen: grunda hav, tät sjöfart, kustnära buller och korta avstånd mellan Natos och Rysslands marina områden (Saab).

Avtalet gäller mer än skrov. Det omfattar besättningsutbildning och investeringar i polska varv, så att Warszawa på sikt ska kunna underhålla och reparera ubåtarna på hemmaplan. I krigstid är beroende av svenska anläggningar en sårbarhet, inte en detalj i leveranskedjan (Defence24).

Den mest brådskande delen kan bli en övergångslösning: att Polen hyr en äldre svensk ubåt av Södermanlandsklass medan A26 byggs. Polens ubåtsflotta har krympt till ett enda fartyg, ORP Orzeł, som togs i tjänst 1985 (Fakt). Den första A26 väntas levereras någon gång mellan 2030 och 2032 (Rzeczpospolita). Utan en brygglösning riskerar flottan att förlora sina sista kvalificerade ubåtsbesättningar innan nästa generation ens är på plats.

Ett Natohav som fortfarande saknar Natoubåtar

Efter Finlands och Sveriges inträde i Nato 2023 respektive 2024 tillhör alla Östersjöns kuststater utom Ryssland alliansen (Puolustusvoimat). Det förändrade den strategiska kartan, men medlemskap skapar inte avskräckning av sig självt. Nato ger kommandostrukturer och planering. Det köper, bemannar och underhåller inte ubåtar åt enskilda medlemsländer. Den konkreta förmågan måste varje stat själv leverera.

Polen fyller därmed en nationell lucka i en nordisk-baltisk undervattensmiljö där Sverige redan har lång operativ erfarenhet (Marine Poland). En tyst A26 kan tvinga en motståndare att räkna med att en osynlig Natoplattform finns nära trånga passager och hamninlopp. Det räcker för att göra planering, eskort och minröjning svårare (BAE Systems).

Industripolitiken har också spelat in. Tyskspråkig rapportering beskrev utfallet som ett nederlag för Thyssenkrupp Marine Systems, som också deltog i konkurrensen (Euronews DE). Någon offentlig poängsättning som visar varför Sverige vann finns inte. Den rimligaste förklaringen är att Saab erbjöd det Polen behövde mest: en Östersjöanpassad konstruktion, en äldre ubåt som kan hålla besättningarna i gång och en väg mot egen reparationsförmåga (Rzeczpospolita).

Kabelfrågan som ubåtar inte löser ensamma

Affären kommer samtidigt som undervattensinfrastrukturen i Östersjön utsätts för gråzonsrisker: släpande ankare, misstänkt sabotage mot datakablar, elförbindelser och pipelines (FIIA). Regeringar kan gärna koppla ubåtar till skyddet av infrastrukturen, men sambandet är indirekt. A26 ger dold övervakning och gör en angripares riskkalkyl mer osäker. Själva kabelskyddet kräver uthålliga sensorer, kustbevakning, drönare, verktyg för att fastställa ansvar och fartyg som snabbt kan reparera skador (War on the Rocks). Finland har testat en konkret metod: distribuerad akustisk sensorteknik i befintliga kablar för att upptäcka ankarhot innan skadan sker (Elisa).

EU bygger samtidigt ett eget lager. Den 23 juni finansierade EU-kommissionen de två första regionala kabelhubbarna, däribland 2,5 miljoner euro till en Östersjöhub och en separat utlysning på 40 miljoner euro för snabb reparationskapacitet för undervattenskablar (European Commission, 2EU Brussels). Finland samordnar Östersjöhubben tillsammans med Danmark, Tyskland, Estland, Lettland och Sverige. Polen ingår inte bland deltagarna. Landet köper militär undervattensförmåga via ett bilateralt svenskt spår, medan EU:s första samordning för kabelsäkerhet går genom en annan grupp.

Avtalsskrivningen stänger en trettioårig upphandlingslucka. Den svårare frågan är om Polens tre ubåtar hinner kopplas in i den bredare arkitekturen av sensorer, patruller, reparationslag och Natokommando innan nästa kabelincident ger svaret i praktiken.