Polis tvingar bort Özel från CHP

Kravallpolis sköt tårgas in i högkvarteret för Turkiets största oppositionsparti på söndagen och tvingade ut den valde partiledare som en domstol hade avsatt fyra dagar tidigare. Räden mot CHP, Republikanska folkpartiet och Turkiets äldsta politiska parti, avslutade en juridisk manöver riktad mot den politiker som bedöms ha bäst chans att slå president Recep Tayyip Erdoğan i ett val. Europas svar blev ett uttalande från en talesperson.

Domstolen ersatte vinnaren med förloraren

Under Özgür Özel tog CHP flest borgmästarposter i Turkiets lokalval 2024, partiets starkaste resultat på två decennier (Handelsblatt). Opinionsmätningar visade samtidigt att oppositionen för första gången på en generation kunde utmana Erdoğans AKP på allvar. Den 21 maj undanröjde en appellationsdomstol i Ankara den risken. Domstolen ogiltigförklarade CHP:s partikongress 2023 med hänvisning till mutanklagelser och beordrade Kemal Kılıçdaroğlu tillbaka till partiledarposten. Kılıçdaroğlu förlorade presidentvalet mot Erdoğan 2023.

Domstolen bytte därmed ut den motståndare som kunde vinna mot den som redan hade förlorat. Paul Levin vid Stockholms universitets institut för Turkietstudier formulerade det rakt: "Erdogan has decided he cannot allow the same thing that happened to Orbán to happen to him" (GP).

När Özel vägrade lämna CHP:s högkvarter skar sig över hundra poliser genom grinden och sköt tårgas in i byggnaden. Han gick därefter till parlamentet i regnet och sade till anhängare att partiet skulle ta striden på gatorna.

Europa räknar först och tiger sedan

EU:s formella reaktion kom före polisräden och långt under politisk nivå. En talesperson för Europeiska utrikestjänsten, EU:s diplomatiska förvaltning, konstaterade att domstolsbeslutet "gives rise to questions about the rule of law" (EEAS). Inget uttalande kom från EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen. Inget kom från EU:s utrikeschef Kaja Kallas. Tysklands utrikesminister Johann Wadephul uttryckte "concern" (Handelsblatt). Frankrike sade ingenting.

Återhållsamheten följer ett mönster i EU:s yttre relationer: ju större ett lands hävstång över europeiska intressen är, desto svagare blir Europas försvar av demokratiska villkor. Turkiet har inflytande över migrationshanteringen, sitter i Natos kommandostruktur och säljer beväpnade drönare till flera europeiska partner. Ingen regering har aviserat någon översyn av politiken. Ingen huvudstad har krävt att försvarssamarbetet omprövas.

Turkietanalytikern Gönül Tol varnade för att Ankara bygger "a system modeled on Russia, where the ruler determines the opposition" (Handelsblatt). EU:s frysta anslutningsprocess, i teorin verktyget för att ställa demokratiska krav på kandidatländer, lämnas orörd.

Motsägelsen som ingen säger högt

Özel har krävt en ny CHP-kongress. Turkiets högsta valråd, det konstitutionella organ som övervakar partikongresser, höll ett krismöte för att pröva om den civila domstolen hade behörighet i interna partifrågor. Ett beslut till Özels fördel skulle ställa två delar av Turkiets rättsväsende mot varandra.

Den geopolitiska motsägelsen är redan synlig. Natoallierade kommer att sitta mittemot en värd som skickade kravallpolis in i oppositionens högkvarter. EU har ett anslutningsramverk byggt för just denna situation: ett kandidatland som monterar ned oppositionspolitiken genom juridisk styrning. Båda verktygen finns. Inget används.

Avståndet mellan tillgängliga mekanismer och politisk vilja följer Turkiets strategiska betydelse nästan exakt. Ungern, som har mindre europeisk hävstång, har mött frysta medel, artikel 7-förfarande, EU:s skarpaste demokratiska sanktionsverktyg, och ett långvarigt institutionellt tryck. Turkiet, som kontrollerar flyktingflöden och ligger i ett militärgeografiskt nyckelläge, får en talesperson som noterar att frågor väcks. Ju större beroendet är, desto svagare blir efterlevnaden. Ankara vet det och agerar därefter.