Upprustning lyfter eurozonens skuld till 91.2%

Eurozonens offentliga skuld väntas nå 90,2 % av BNP i år och fortsätta upp till 91,2 % 2027, enligt EU-kommissionens vårprognos. Ökningen går snabbare än Bryssel räknade med i höstas. Kollisionen mellan Europas upprustning och de finanspolitiska gränserna syns nu i årets statsbudgetar.

Riskbilden blev tydligare vid EU-finansministrarnas informella möte i Nicosia förra veckan. IMF:s Alex Pienkowski presenterade ett scenario där den genomsnittliga europeiska statsskulden når 130 % av BNP 2040 om regeringarna inte gör några budgetjusteringar (Athens Times, Asharq Al-Awsat). Det är ingen prognos, utan en varning om vad som händer om försvarsutgifterna ökar medan andra utgifter och skatter lämnas oförändrade (Cyprus Mail).

Upprustningens budgetlogik

Mekanismen är väl belagd. I IMF:s analys av tidigare försvarssatsningar, publicerad i World Economic Outlook i april, framträder ett tydligt mönster: när länder går in i en längre upprustningscykel, på mer än två och ett halvt år, ökar militärutgifterna med omkring 2,7 procentenheter av BNP. Ungefär två tredjedelar finansieras med lån, inte med nedskärningar på andra håll. Inom tre år stiger statsskulden med cirka 7 procentenheter av BNP.

EU:s reformerade stabilitets- och tillväxtpakt, alltså regelverket för medlemsländernas underskott och skulder, skulle hantera just sådana tryck. Förra året skapade EU en "nationell undantagsklausul" som tillfälligt låter länder överskrida utgiftstaken med upp till 1,5 % av BNP per år för försvar. Hittills har 17 medlemsländer aktiverat den, från Tyskland till Grekland.

Men klausulen hjälper främst länder som redan låg nära regelverket. Frankrike och Italien, euroområdets näst största och tredje största ekonomier, har inte ansökt. De vill öka försvarsutgifterna, men budgetutrymmet finns inte. Frankrike har ett underskott på omkring 5,5 % av BNP, Italien omkring 7,4 % (EU-kommissionen). Båda omfattas redan av EU:s underskottsförfarande, den formella process som används mot länder som bryter mot gränsen på 3 %. Ytterligare 1,5 procentenheter i marginal betyder lite när underskottet redan är mer än dubbelt så stort som taket.

Vem kan låna?

Tyskland börjar från en skuldnivå på omkring 64 % av BNP och kan därför låna till försvar utan att skuldbanan omedelbart blir svårhanterlig. Landets skuld väntas nå endast 68 % 2027 (EU-kommissionen). Baltikum, Polen och de nordiska länderna har liknande utgångslägen.

Frankrikes skuld väntas däremot stiga över 120 % av BNP 2027 (EU-kommissionen). Italiens skuld väntas nå 139,2 % (EUNews). Båda länderna har anslutit sig till SAFE-lånen, Security Action for Europe, EU:s nya modell där unionen lånar 150 miljarder euro gemensamt och lånar vidare till medlemsländer för försvarsupphandling till låg ränta (Europeiska unionens råd). Villkoren är förmånliga. Men lånen räknas fortfarande som nationell skuld.

Det finanspolitiska regelverket lämnar därmed de mest pressade länderna i ett låst läge, samtidigt som länder med redan starka statsfinanser får större handlingsfrihet. Som ECFR beskriver det handlar detta om en finanspolitisk klyfta som EU ännu inte har löst.

Den politiska notan

Mötet i Nicosia ledde inte till någon uppgörelse om gemensam EU-upplåning för försvar, ingen ändring av skuldmålen och inga nya verktyg för länder med hög skuld. IMF pekade själv på att försvar, energisäkerhet och innovation kan ses som europeiska kollektiva nyttigheter, vilket talar för gemensam finansiering. Men fonden presenterade det som ett alternativ bland flera, tillsammans med strukturreformer och budgetkonsolidering.

Tankesmedjan Bruegel har redan dragit slutsatsen att de reformerade finanspolitiska reglerna behöver reformeras igen. OECD varnar för att ökade försvarsutgifter kan ge en kortsiktig konjunktureffekt, men samtidigt förvärra det långsiktiga budgettrycket utan att lösa Europas svaga tillväxt.

Frågan som Nicosia inte besvarade kommer att prägla Europas kommande år: vem betalar för säkerheten, och vad får mindre pengar när fakturorna kommer? Mellan undantagsklausuler och underskottsförfaranden måste valda regeringar till slut säga vilka offentliga utgifter som ska minska. Hittills har de inte behövt precisera svaret.