Rheinmetall fördubblar krutproduktionen

I en dal i Oberbayern, där anläggningar för kemisk industri ligger mellan alpförbergen, bygger Rheinmetall det bolaget beskriver som Europas största fabrik för drivladdningskrut. Utbyggnaden i Aschau am Inn ska mer än fördubbla produktionen, från omkring 1 700 ton till 4 200 ton per år. År 2028 ska anläggningen kunna producera över en miljon modulära drivladdningar (Zeit, Bloomberg). Investeringen träffar den del av försörjningskedjan där Europa faktiskt har brist: inte granathylsor eller stridsdelar, utan krutet som brinner i eldröret och skickar projektilen mot målet (Süddeutsche Zeitung). Utan tillräckliga drivladdningar är granatkropparna bara metall.

Aschau är ett konkret framsteg. Det är också offentliga pengar som bygger ut privat kapacitet utan offentliggjorda regler för vem som får produktionen först.

Bristen som drivladdningarna blottar

I mars 2023 enades EU-länderna om att leverera en miljon artillerigranater till Ukraina och samtidigt fylla på sina egna tömda lager (Council). Målet nåddes inte. Tjeckisk och polsk rapportering har pekat uppströms i kedjan: Natoländerna har kritisk brist på nitrocellulosa och TNT, alltså den råkemi som krävs innan ammunitionen kan monteras (Novinky, RMF24). Aschau ligger mitt i den flaskhalsen. Kopplingen till Ukraina finns redan: Rheinmetalls leveranser i juli 2026 uppges ha kombinerat granater från Unterlüss med DM72-drivladdningar från Aschau och från systeranläggningen Nitrochemie i schweiziska Wimmis (Warsight).

EU har skapat tre finansieringsverktyg för att hantera bristen. ASAP, Act in Support of Ammunition Production, avsatte 500 miljoner euro för att undanröja flaskhalsar i fabrikerna (ASAP Regulation). SAFE, som antogs i maj 2025, lade till ett låneinstrument på 150 miljarder euro för försvarsinvesteringar (Council). Båda verktygen tillför pengar. Inget av dem ger Bryssel mandat att avgöra vem som får Rheinmetalls nästa ton krut.

Rheinmetall är ett privat bolag. Fördelningen styrs av kontrakt och marginaler, inte av EU- eller Natodirektiv. Nationella regeringar kan köpa drivladdningar genom upphandling. Nato sätter mål och samordnar. Men det finns inget publicerat prioriteringssystem som visar hur den utbyggda produktionen ska fördelas mellan Ukraina, nationella lager och alliansens reserver.

Lättnad och sårbarhet samtidigt

Länderna välkomnar mer kapacitet och oroar sig samtidigt för vem som kontrollerar den.

Polen ser utbyggnaden som verklig avlastning, men bygger också en egen buffert. Meskos anläggning i Pionki har nu serietillverkning av modulära drivladdningar efter tekniköverföring, och Polens vapenmyndighet har tecknat ett kontrakt värt mer än 13,5 miljarder zloty för hundratusentals 155-millimetersgranater (Milmag). Warszawa vill ha tillgång till produktionen, men inte vara beroende av en enda bayersk dal.

Finland visar den andra risken. Krutfabriken i Vihtavuori, som drivs av Nammo, drabbades av en olycka som avbröt ett expansionsprojekt (Yle). Även inhemsk och politiskt trygg kapacitet kan slås ut av en säkerhetsincident. Europas produktion av drivladdningskrut är fortfarande koncentrerad till tre bolag: Rheinmetall, Eurenco och Nammo. Mer kapacitet i Bayern minskar bristen, men förstärker samtidigt beroendet av en mycket kort leverantörslista.

Råkemin längre upp i kedjan förvärrar koncentrationen. Nitrocellulosa, som framställs av bomullslinters, uppges fortfarande vara en begränsande faktor som en enskild krutfabrik inte kan lösa. En mer robust försörjningskedja kräver investeringar under själva fabriksgolvet: råvaruförsörjning, kemiska prekursorer och utbildad arbetskraft. Den delen syns inte i EU:s finansieringsbesked.

Offentliga pengar, privat fördelning

Aschau angriper rätt flaskhals, men med tre begränsningar. Full kapacitet nås först 2028, för sent för Ukrainas nuvarande brist vid fronten. Tre privata producenter står fortfarande för större delen av Europas krutproduktion. Och EU och Nato publicerar mål för ammunition, men inte granskade uppdelningar komponent för komponent: krut, tändrör, TNT och drivladdningsmoduler.

Ansvarsfrågan ligger hos regeringarna. Inget medlemslands försvarsdepartement och ingen EU-institution har publicerat regler som visar vem som prioriteras när produktionen växlar upp. Fram till dess bygger offentliga pengar ut privat kapacitet utan att visa att det också finns offentlig kontroll.