Rheinmetall tar kontroll över DOK-ING

Rheinmetall har tagit 51 procents kontroll över DOK-ING, det kroatiska företaget som är specialiserat på obemannade markfordon och minröjningsrobotar (Hrvatski izvoznici, Rheinmetall). Ett majoritetsägande innebär normalt kontroll över styrelsen, den strategiska riktningen och möjligheten att sätta ramarna för exportpolitiken. Zagreb beskriver affären som starten på ett "europeiskt centrum för obemannade system". Men ägarfördelningen ger Rheinmetall den avgörande rösten, och i det offentliga materialet framgår inte vilka spärrar som i så fall begränsar den kontrollen.

Vad Rheinmetall tog över

DOK-ING:s viktigaste produkt är Komodo, en tung hybridplattform som kan användas som modulär bas för eldunderstöd, spaning, logistik och minröjning (Biz Srbija). Grundaren Vjekoslav Majetić behåller 49 procent. Det nya bolaget, som får namnet Rheinmetall Unmanned Vehicles och placeras i Zagreb, förs in i en produktfamilj som redan omfattar pansarfordon, ammunition och luftvärnssystem. Rheinmetall integrerar därmed DOK-ING:s teknik i sin egen industristruktur.

Vid presentationen i Zagreb lovade koncernchefen Armin Papperger varaktiga investeringar (tportal.hr). Enligt honom ska Rheinmetall minst fördubbla DOK-ING:s tidigare omsättning och skapa nya arbetstillfällen. Kroatiska medier har gått längre och rapporterat om planerade investeringar på hundratals miljoner euro, men de siffrorna har inte bekräftats i Rheinmetalls publicerade dokumentation eller genom oberoende verifiering (Jutarnji list).

En regional leveranskedja under samma tak

Sätts DOK-ING bredvid Rheinmetalls befintliga närvaro i regionen framstår enskilda kontrakt mer som delar av en leveranskedja som ett och samma bolag kan styra. I Rumänien har Rheinmetall säkrat ett paket med fordon, luftvärn och ammunition som uppges vara värt omkring 5,7 miljarder euro, med leveranser fram till 2028–2030 (DefenseRomania). Bara luftvärnsdelen uppgår till mer än 1,4 miljarder euro (Adevărul).

Med ett kroatiskt dotterbolag för obemannade markfordon kan framtida upphandlingar följa redan etablerade spår. Mekanismen är konkret: utbildningsprogram, underhållsavtal, reservdelar, mjukvaruuppdateringar och certifieringskrav drar alla mot den befintliga leverantören. Ett byte kräver ny utbildning av personal, ombyggda logistikkedjor och ny certifiering av systemens förmåga att fungera tillsammans. Varje kontrakt höjer kostnaden för att välja någon annan nästa gång. Det är så försvarsindustriell inlåsning uppstår.

Italien förhandlade hårdare

Den tydligaste måttstocken för Kroatiens position är Italiens avtal med samma koncern. När Roms nationella försvarskoncern Leonardo gick samman med Rheinmetall kring markfordon förhandlade Italien fram ett 50–50-bolag, med juridiskt säte i Rom och operativ bas i La Spezia, samt en plan där 60 procent av produktionsverksamheten ska ske i Italien (Leonardo). Kroatien fick en 51–49-lösning till Rheinmetalls fördel, utan något offentligt dokumenterat golv för kroatisk arbetsandel eller några redovisade spärrar kring exportkontroll.

Italien kom till förhandlingsbordet med en nationell industrijätte, befintliga produktionslinjer och politisk tyngd i Bryssel. Kroatien kom med ett specialistföretag och ett mer akut behov av kapital och integration. Villkoren speglar skillnaden i förhandlingsstyrka. Samriskbolag där ingen part har full kontroll, som den fransk-tyska markfordonsgruppen KNDS, vars planerade börsnotering nyligen sköts upp efter tvivel om bolagets industriella kapacitet (Zonebourse), rör sig långsamt. Majoritetsförvärv går snabbare.

Vem är skyldig Kroatien ett svar?

Det offentliga underlaget visar varför Rheinmetall ville ha DOK-ING. Det visar däremot inte om bolagets immateriella rättigheter i praktiken stannar i Kroatien, eller om exportbeslut kommer att fattas i Zagreb eller Düsseldorf. I den rapportering som citeras här finns inga offentliga belägg för kroatisk granskning av utländska direktinvesteringar, det vill säga den process där staten prövar utländsk kontroll över strategiska företag, och inte heller för parlamentsdebatt eller konkurrensrättslig prövning av affären (Rheinmetall).

Europas försvarsutgifter stiger. Länder utan en stor nationell försvarskoncern möter samma grundläggande avvägning i skarpare form vid varje affär: acceptera att den egna industrin förs in i ett större bolags produktions- och underhållsnätverk, eller förhandla fram skydd som bevarar lokal kontroll över vad som byggs, säljs och exporteras. Kroatiens regering har försvarat beskrivningen av ett europeiskt centrum. Den har ännu inte visat de skyddsmekanismer som skulle göra beskrivningen trovärdig.