Rumänien pausar modulreaktor för 7 miljarder dollar

Små modulära reaktorer är kärnkraftens svar på en ganska enkel fråga: vad händer om man inte bygger ett enormt specialritat kraftverk på plats, utan i stället tillverkar mindre reaktorenheter i fabrik och fraktar dem dit de ska användas? Poängen är standardisering. Den första anläggningen blir dyr, men den tionde ska kunna byggas snabbare och billigare. Det är den logiken som har gjort SMR, små modulära reaktorer, till ett av kärnkraftsindustrins mest omtalade spår det senaste decenniet.

Rumäniens projekt i Doicești skulle visa att modellen fungerar i Europa. I stället visar det hur svårt steget är från teknisk godkänd design till finansierbart kraftverk. Problemet handlar inte i första hand om reaktorfysik, utan om vem som ska bära kostnaden för den första kommersiella anläggningen innan serietillverkningen ens har börjat.

Den första enheten är alltid dyrast

Planen i Doicești var att bygga sex små reaktormoduler på en tidigare kolkraftsplats. Varje modul skulle producera 77 megawatt el, tillsammans tillräckligt för att försörja en mellanstor stad med stabil el dygnet runt (Economica). Den amerikanska utvecklaren NuScale har det första amerikanska myndighetsgodkännandet för en SMR-design, vilket betyder att säkerhetsprövningen har klarats (NRC). Tekniken är alltså inte den uppenbara flaskhalsen.

Det är finansieringen. Rumänien ville ha ett skydd som i grunden är rimligt: köpa en modul först, se om den fungerar som utlovat och därefter besluta om de fem återstående. Enligt rumänska uppgifter accepterade NuScale inte en sådan riskdelning, och ramavtalet blev aldrig undertecknat (HotNews). Amerikansk finansiering på omkring 7 miljarder dollar uppges ha funnits tillgänglig via exportkreditorgan, men bara om den rumänska staten ställde en garanti. Den garantin kom aldrig (Adevărul).

Den 15 juli ska aktieägarna i Nuclearelectrica rösta om projektets ursprungliga strategi fortfarande gäller. Villkor kopplade till ett investeringsbeslut i februari 2026 uppfylldes inte före tidsfristen i juni (BVB/SNN). Omröstningen kan leda till nya avtalsvillkor, en annan teknikpartner eller ett omritat projekt (Bursa). Det är inte en nedläggning. Men när Europas mest långt gångna SMR-projekt stannar upp för att ompröva villkoren säger det något om avståndet mellan kärnkraftsambition och bankbar kärnkraft.

Det är inte NuScales första bakslag. Bolagets tidigare prestigeprojekt i Idaho lades ned sedan kostnaderna stigit och för få elbolag tecknat sig som köpare (ANS). Ett regulatoriskt godkännande visade att designen bedömdes säker. Det visade inte att reaktorn kunde byggas till ett pris som kunderna accepterar.

Vad det skulle kosta på elräkningen

En oberoende rumänsk analys uppskattade att den del av elpriset från Doicești som skulle gå till att betala tillbaka byggkostnaden låg på omkring 244 euro per megawattimme, och runt 276 euro per megawattimme när driftkostnader räknas in (Romania Military). Det är en extern uppskattning, inte en officiell tariff. Som jämförelse ligger storskalig sol- och vindkraft i Europa ofta betydligt lägre per producerad energienhet, även om de inte levererar samma jämna effekt utan batterier eller annan reservkraft (Lazard).

Rumäniens tillförordnade premiärminister Ilie Bolojan har offentligt ifrågasatt de pengar som redan bundits upp: omkring 240 miljoner dollar har använts, och ytterligare 600 miljoner dollar kan behövas bara för fasen före byggstart (Adevărul, ZF).

Varje europeiskt SMR-projekt möter samma fråga

Rumänien är inte ensamt. I Europa utformar varje land som planerar små modulära reaktorer någon form av offentlig finansiell stötdämpare. Skälet är enkelt: privata investerare vill inte ensamma bära hela risken för en reaktortyp som ännu inte har drivits kommersiellt.

Polens modell är den mest uttalade. Orlen Synthos Green Energy har ansökt om vad bolaget beskriver som EU:s första differenskontrakt för SMR, omfattande 14 reaktorer (OSGE). Ett differenskontrakt är en offentlig prisgaranti: om marknadspriset på el faller under en avtalad nivå betalar staten mellanskillnaden. Konstruktionen utgår öppet från att SMR-el ännu inte kan konkurrera fullt ut på en fri elmarknad. Sverige har gått längre, med staten som 60-procentig ägare i kärnkraftsbolaget Videberg och med uppdrag till myndigheter att ta fram långsiktiga prissäkringsverktyg som ryms inom EU:s regler (regeringen). Tjeckien kopplar sina planer med Rolls-Royce SMR till inhemskt industriellt deltagande och statligt stöd, även om de finansiella villkoren fortfarande är oklara (World Nuclear News).

Mönstret är tydligt: inget europeiskt land har hittills visat hur den första generationens SMR-projekt ska finansieras på rent marknadsmässiga villkor.

Omprövningen i Doicești visar inte att små reaktorer är dömda att misslyckas. Den visar att nästa prövning gäller kontrakten: om regeringar kan göra den första anläggningen finansierbar utan att dölja kostnaden för dem som ska betala elräkningarna i decennier. Standardiseringslogiken kan fortfarande fungera. Men den första anläggningen behöver fortfarande en köpare.