Ryssland rustar för 115,000 gränssoldater

Satellitbilder som analyserats i en gemensam svensk, norsk, dansk och baltisk granskning visar att ryskt militärt byggande ökar på flera platser från Arktis till Östersjön. Minst 16 av 19 granskade militära anläggningar ökade i ljusstyrka under det senaste året i analyser av nattljus. Nya kaserner, ammunitionsförråd och uppställningsytor för fordon syns i Petjenga, Petrozavodsk, Luga och Baltijsk (SVT). Materialet räcker inte för slutsatsen att ett angrepp är nära förestående. Det visar däremot att Rysslands militära omorganisation nu får fysisk form. Frågan för Nato blir om förstärkningskedjan från Tyskland till Finlands arktiska gräns hinner göras robust innan anläggningarna fylls med trupp.

Vad satellitbilderna tillför

Granskningen från SVT, NRK, DR och Delfi följer ett byggstråk från Kolahalvön till exklaven Kaliningrad. Platserna är inte nyupptäckta. Rysslands återupprättande av Leningrads militärdistrikt och förstärkningar nära Finland var redan kända (Arctic Today). Satellitmaterialet bekräftar att planerna nu byggs ut på flera håll samtidigt, med högre tempo sedan Sverige och Finland gick med i Nato.

Truppsiffrorna måste läsas noggrant. Finlands arméchef Pasi Välimäki har sagt att de ryska styrkorna nära Finland kan öka från omkring 20 000 till cirka 80 000 efter kriget i Ukraina (GP, Meduza). Siffran 115 000 avser beräknad infrastrukturkapacitet vid alla granskade anläggningar, inte soldater som redan är utplacerade (Militarnyi, SVT). Sveriges militära underrättelsechef Thomas Nilsson beskriver upprustningen som ett allvarligt hot, men också som en struktur som kan fyllas när kriget i Ukraina tillåter det. Den danske generalmajoren Brian Nissen bedömer det omedelbara hotet som lågt (Berlingske).

Ryssland bygger nu kapaciteten. Om landet också kan bemanna den beror på ett krig som ännu inte är avslutat.

Natos front rör sig snabbare än dess bakre led

Natos svar kom dagarna före publiceringen av granskningen. Den 6 juni inledde Forward Land Forces Finland sin verksamhet: en svenskledd stridsgrupp på omkring 600 soldater med bas i Boden och en multinationell stab i Rovaniemi i Finland, båda under Natos högsta militära befälhavare (Finnish Government, NATO). Styrkan ska kunna växa till brigadnivå och snabbt föras in i Finland.

Finlands linje handlar om förstärkning, inte panik. En forskare vid Utrikespolitiska institutet i Finland har påpekat att utbyggnaden i Petrozavodsk i sig inte är särskilt betydelsefull för Finlands säkerhet, eftersom Helsingfors och Nato redan under anslutningsprocessen planerade för rysk återupprustning (Yle).

Tyskland: flaskhalsen bakom fronten

Det svårare problemet ligger längre bak. Tyskland är ingen frontstat, men Natos östra och norra flank kan inte förstärkas utan tyska järnvägar, vägar och luftrum. Luftwaffe har nyligen övat på att använda Hamburgs civila flygplats som logistiskt nav för luftförsvaret i norra Tyskland i krigstid (Bundeswehr). En större stridsbrigad placeras permanent i Litauen, den första Bundeswehr-insatsen av det slaget på tidigare sovjetiskt territorium, med full operativ förmåga planerad till 2027 (Süddeutsche Zeitung).

Tyskland vill bygga Europas starkaste konventionella armé, men anger 2039 som målår. Landet ligger i dag omkring elfte plats bland europeiska Natoländer i försvarsutgifter som andel av BNP (ZDFheute). Danmark investerar samtidigt 2,1 miljarder danska kronor i ny förmåga efter drönarincidenter och behandlar sunden och broarna som Natoflaskhalsar, inte bara som nationell infrastruktur (BT).

Avståndet mellan Natos framskjutna förband och logistikkedjan bakom dem är Europas verkliga försvarsmarginal. Frontstaterna, Finland, Baltikum och Sverige, integreras snabbt. Transitstaterna, framför allt Tyskland, testar civil infrastruktur för militär användning men bygger kapacitet på en tidslinje som mäts i decennier. På de ryska byggplatserna pågår arbetet redan.