Rysk spoofing bländar Lettlands luftförsvar

Mobilen hittar närmaste kafé genom att fånga upp svaga signaler från satelliter 20 000 kilometer bort. Signalerna är så svaga att de nästan drunknar i brus. En beväpnad drönare navigerar på samma sätt. Över Östersjöområdet har den gemensamma sårbarheten nu fått fysisk verkan.

Den falska frekvensen

GPS-störning är den grova metoden: en radiofrekvens fylls med brus tills satellitsignalen försvinner. En störd mottagare vet åtminstone att den är blind. Den visar att position saknas, och operatören kan agera därefter.

GPS-spoofing fungerar genom imitation. En sändare på marken skickar ut signaler som ser ut som riktiga satellitdata men innehåller falska koordinater. Drönarens mottagare låser på signalen, räknar fram fel position och fortsätter flyga som om allt stämde.

Störning är att överrösta ett samtal. Spoofing är att låta som någon som kan lösenordet.

Ryssland har stört GPS-signaler över Östersjöområdet i flera år. Övergången till spoofing är farligare. Störningar från Kaliningrad täcker nu områden på över 400 kilometer. I januari 2026 rapporterade över 1 400 civila flygplan navigationsavvikelser i litauiskt luftrum, en ökning med 40 % jämfört med 2025. Finnair stoppade trafiken till Tartus flygplats i Estland när GPS-beroende inflygningar inte längre bedömdes tillförlitliga. Piloter har rapporterat varningar i cockpit om att omedelbart stiga, eftersom falska koordinater placerat flygplanet under marknivå på marschhöjd.

Övningen Sverige tvingades starta om tre gånger

Den svenska militärövningen Aurora 26 på Gotland i våras blev ett tydligt test av krigföring där GPS inte kan tas för given. Ukrainska drönarteam, inbjudna med flera års erfarenhet från just sådana förhållanden vid fronten, övermannade de svenska förbanden så tydligt att Försvarsmakten startade om simuleringen tre gånger.

Ukrainarnas övertag låg inte i bättre hårdvara, utan i anpassning. År av rysk elektronisk krigföring har lärt ukrainska operatörer att flyga utan pålitlig GPS, med visuell terrängmatchning och triangulering från markstationer i stället för satellitsignaler. Svenska förband, utbildade mot mer konventionella lufthot, saknade motsvarande handbok.

Övningen visade ett strukturellt glapp. Natos luftförsvar byggdes för att följa snabba flygplan på hög höjd, med stora radarsignaturer. Små drönare flyger lågt och långsamt. På radar liknar de mer en fågel än ett stridsflygplan.

Lettland: när glappet exploderar

Den 24 maj 2026 blev glappet konkret. En beväpnad drönare med sprängmedel detonerade vid en bränsledepå i Rēzekne i Lettland, alltså inne på Natoterritorium. Nationella sensorsystem upptäckte ingenting. Det var boende i området som rapporterade explosionen. Myndigheternas respons tog fem timmar.

Lettlands högste general, Leonīds Pudans, gav den rakaste beskrivningen hittills från en Natobefälhavare av ett sådant upptäcktsmisslyckande: drönaren "upptäcktes inte alls". Lettlands övergångsregering, utan säkerhetspolitiskt mandat sedan premiärminister Siliņas avgång den 7 maj, saknar en fungerande mekanism för att täppa till luckan.

Pengarna visar obalansen. Lettland har godkänt 3,49 miljarder euro i EU:s SAFE-lån för militär materiel. Landets kriskommunikationsnät, alltså systemet som faktiskt skulle kunna varna civila för en inkommande drönare, saknar 600 000 euro. Samma mönster syns längs den östra flanken: Estland har avsatt 3,7 miljoner euro för cellbroadcast-varningar, Finland 44 miljoner euro för drönarförsvar. Militär upphandling räknas i miljarder. Civilt skydd är underfinansierat med flera storleksordningar.

Det Europa inte har byggt

Samma GPS-signaler som leder passagerarflyg och ambulanser manipuleras nu för att styra om beväpnade drönare. Det elektroniska slagfältet över Östersjöområdet har ingen tydlig frontlinje.

Ukraina har av nödvändighet redan börjat använda navigering utan GPS: drönare som känner igen terräng visuellt eller triangulerar från markstationer, vilket gör spoofing verkningslöst. Europas civila infrastruktur har inte inlett samma omställning. Ett fungerande försvar kräver två saker som ännu saknas: ett sensornät tätt nog för att upptäcka små och långsamma objekt, och ledningsstrukturer snabba nog att agera innan de når marken.