Ryska Tundra-satelliter stör Europas GPS

GPS-signalen som styr telefonens position är extremt svag. Efter 20 000 kilometer från omloppsbanan når den fram svagare än det termiska bruset från stjärnor och solljus. Den fungerar eftersom mottagaren vet exakt vad den ska lyssna efter och kan filtrera fram signalen ur bakgrundsbruset. Om någon sänder starkt på nästan samma frekvens försvinner den.

Det har skett i Europa, från Island till Italien, minst 75 gånger sedan 2019. Källan pekas nu ut som en grupp ryska militärsatelliter i banor upp till 45 000 kilometer över jorden.

En satellit spårad genom sitt avtryck

Forskare vid University of Texas, ledda av professor Todd Humphreys och studenten Zachary Clements, har under flera år följt plötsliga fall i GPS-kvalitet vid mätstationer runt om i Europa. Varje gång försvagades navigationssignalen ungefär tiofalt, samtidigt vid mottagare som låg tusentals kilometer från varandra. Markbaserade störsändare kan inte skapa ett sådant mönster, eftersom jordens krökning begränsar räckvidden.

Spåret ledde till Rysslands Tundrasatelliter, som ingår i EKS/Kupol-systemet för tidig varning mot ballistiska robotar. Satelliterna går i starkt elliptiska banor och tillbringar flera timmar nära sin högsta punkt, där de övervakar Arktis och norra Europa. Deras huvuduppgift är att upptäcka raketmotorers värmesignaturer.

Men deras nedlänk till jorden sänder på 1 577,5 MHz, bara 2,5 MHz från GPS L1-frekvensen på 1 575 MHz. När en stark sändare ligger så nära i frekvens kan energi läcka in i GPS-bandet, ungefär som när en radiokanal störs av en starkare sändning intill.

Forskarna bekräftade källan med en metod som kallas time-difference-of-arrival. Den bygger på att man mäter den exakta skillnaden, ned till mikrosekunder, mellan när en störpuls når två avlägsna stationer. I ett fall användes Amsterdam och Trondheim, 1 500 kilometer från varandra. Skillnaden placerar källan på en yta i rymden. När tillräckligt många stationspar kombineras skär ytorna varandra i en punkt. Där fanns bara en satellit: Cosmos 2546, med en träffbild inom 200 meter. Det spanska teknikbolaget GMV har oberoende bekräftat resultaten med liknande metoder.

En frekvens som skonar GLONASS

Störningen påverkar GPS, det amerikanska systemet, Galileo, EU:s system, och kinesiska BeiDou. Rysslands eget GLONASS påverkas däremot inte. Nedlänksfrekvensen verkar alltså vara vald så att den inte slår mot det ryska systemet, men däremot mot konkurrenterna. Forskarna kan ännu inte säga om det är avsiktligt eller ett gynnsamt tekniskt sammanträffande. Det amerikanska flygvapnet har bekräftat störningarna men inte offentligt bedömt avsikten.

Varje störning varar under tio sekunder och sammanfaller med en satellitpassage. De flesta enheter återgår då till sin senast kända position. För flyget blir effekten mer påtaglig. Kommersiella flygplan har reservsystem, bland annat tröghetsnavigering och markbaserade radiofyrar, men när GPS faller bort ökar piloternas arbetsbelastning och precisionen försämras i moderna inflygningsprocedurer som bygger på satellitpositionering.

Europas försvar har en blind fläck

EU:s viktigaste motmedel i Galileo, autentiseringssystemet OSNMA som varit i drift sedan juli 2025, gör det möjligt för mottagare att kontrollera att ett navigationsmeddelande verkligen kommer från en äkta satellit. Det fungerar mot spoofing, där falska signaler sänds ut, bland annat från Kaliningrads växande nät av 36 markbaserade sändare. Men OSNMA hjälper inte mot störning. När brus dränker en signal finns inget meddelande kvar att verifiera.

Det större problemet är upptäckten. Europeiska säkerhetsmyndigheter har hittills i huvudsak behandlat GPS-störningar som ett markbaserat hot. Den rymdbaserade varianten har varit en analytisk blind fläck. Frankrike är det enda europeiska land som har egen förmåga att upptäcka sådana störningar från omloppsbana: nanosatelliten NESS, uppskjuten 2023, bär instrument för att kartlägga störkällor från rymden. Tyskland planerar att skjuta upp egna övervakningssatelliter hösten 2026. Fram till dess är Europa till stor del beroende av amerikanska akademiker och markstationsdata för att identifiera hot som kommer från 45 000 kilometers höjd.

Den långsiktiga lösningen är en europeisk navigationskonstellation i låg omloppsbana, Céleste, som ska sända starkare signaler som är svårare att störa. Den väntas dock inte vara fullt operativ förrän i mitten av 2030-talet. Under tiden vet Europa att navigationssignaler störs från rymden. Kontinenten saknar ännu tillräcklig egen förmåga att se exakt vem som sänder.