Rutte kräver femprocentsplan för NATO

När Mark Rutte kom till toppmötet i Ankara var budskapet enkelt: visa pengarna och visa vad de leder till. Natos generalsekreterare vill att de europeiska allierade lägger fram "tydliga, konkreta och trovärdiga" nationella planer för att nå 5 procent av BNP till försvar och säkerhet senast 2035 (AP, NATO).

Målet delas upp i två delar: 3,5 procent till militära budgetar och 1,5 procent till motståndskraft, alltså vägar, broar, cyberförsvar och energiinfrastruktur som kan bära ett försvar i kris. Nato ber inte längre regeringarna att bara ställa sig bakom en siffra. De ska också visa hur siffran blir stridsvagnar, ammunition och förband som faktiskt kan sättas in. Många kan fortfarande inte redovisa den kedjan.

Spanien säger det högt

Spanien gjorde den tysta konflikten synlig. Pedro Sánchez försvarade Spaniens nivå på omkring 2,1 procent av BNP och vägrade binda sig vid 5 procent (El Mundo). Utrikesminister José Manuel Albares hade redan i maj hävdat att Madrid uppfyller sina åtaganden utan att nå själva rubriksiffran (Infobae). Därmed blev Spanien toppmötets tydligaste avvikare. Skillnaden är att Madrid säger öppet det som andra försöker hantera med längre tidtabeller eller bredare bokföring.

Konflikten visar Natos begränsning. BNP-mål är politiska utfästelser från toppmöten, inte fördragsrättsliga skyldigheter. Det finns ingen automatisk sanktion mot en regering som lämnar in en svag plan (Defence Priorities, Reuters/The Star). Ruttes krav väger politiskt, men juridiskt är det mjukare än en finanspolitisk EU-regel.

Tyskland försöker bygga mallen

Tyskland ligger närmast en trovärdig modell. Förbundskansler Friedrich Merz och försvarsminister Boris Pistorius har kopplat målet på 3,5 procent till reformerad upphandling och en ny lag som ska snabba på transportinfrastruktur med militär betydelse. Målet är full beredskap 2029 (BMVg). I budgetutkastet för 2027 uppgår försvarsutgifterna till 109,7 miljarder euro, inklusive 4 miljarder euro i transportinvesteringar (Morgenpost). Rutte har gett Berlin sitt stöd och sagt att Tyskland ligger "i fas" (NATO).

Svagheterna är samtidigt tydliga. En del av den tyska utgiftskvoten kommer från infrastrukturfonder snarare än direkta vapenbeställningar (taz). Pistorius har också medgett att Tyskland fortsätter köpa amerikanska vapen, samtidigt som landet försöker minska sitt leverantörsberoende. Därtill saknar europeiska försvarstillverkare produktionslinjer som kan ta emot utgifterna i den takt politikerna nu beskriver. Ammunition, luftvärnssystem och pansarfordon har leveranstider på flera år.

Bokföringens nödutgång

Korgen på 1,5 procent för motståndskraft är den del där ansvarsutkrävandet blir svagast. Vägar och elnät kan mycket väl vara försvarsrelevanta. De kan också bli vanlig offentlig konsumtion med ny etikett, om Nato inte granskar vad pengarna faktiskt ger (CEPA, ProtoThema).

Italien visar den finanspolitiska friktionen. Roms plan för 2025 håller nettoupplåningen på 2,8 procent av BNP (MEF), och EU-kommissionen har varnat för att Italiens andel av SAFE-lånen, EU:s instrument på 150 miljarder euro för gemensam försvarsupphandling, kan omfördelas om Rom dröjer (Adnkronos). Frankrikes uppdaterade militära planeringslag tillförde 36 miljarder euro till ramen för 2024–2030, men franska senatorer beskrev ökningen som en korrigering av en tidigare underfinansierad lag (Ouest-France, Sénat). Det är en reparation, inte ett språng.

Polen vänder argumentet från utgifter till förhandlingsstyrka. Med omkring 4,5 procent av BNP lägger Warszawa redan proportionellt mer på försvaret än USA och använder det mot långsammare allierade (Standard, CNBC). Men enligt general Jarosław Gromadziński är omkring 60 procent av de polska inköpen kreditfinansierade, samtidigt som försvarsmaktens stödfond inte utnyttjar hela sin kapacitet (Defence24). Hög försvarsutgift ger politiskt tryck. Den blir inte automatiskt användbar militär förmåga.

Efter Ankara återstår det svårare testet: vilka regeringar som publicerar en kostnadsberäknad, lagstiftad och granskningsbar väg från budgetrad till färdigt förband. Nato har gjort försvarsutgifterna till en fråga om ansvarsutkrävande utan att bygga ett system för ansvarsutkrävande. Ruttes verktyg är offentlig press, jämförelsetabeller och risken att skämmas ut på toppmöten. Varken Nato eller EU kan tvinga en medlemsstat att leverera på sitt löfte. Gapet mellan utfästelse och leverans är fortfarande alliansens centrala sårbarhet.